Läsarmejl

Land i sikte

Resans mål är himlens land, som vi i vår ande skymtar i fjärran. 

Men Jesus är Lotsen ombord, och trots prövningarnas höga vågor når farkosten den himmelska hamnen.

Denna artikel är ett läsarmejl/gästblogg vilket innebär att åsikterna är skribentens egna!

De troende liknas ofta vid sjöfarande på resa över Livets hav, på väg mot den himmelska hamnen.

På fartyg fanns det förr en utkik, en sjöman som spanade ut över havet. Han satt i en korg i masttoppen, försedd med en kikare med vilken han kunde se om fartyget närmade sig land. I dis och dimma kunde det ofta vara svårt att se konturerna av det land man var på väg till.

Vi som har tagit emot Jesus är på väg över Livets hav där stormar ofta rasar och vågorna går höga. Resans mål är himlens land, som vi i vår ande skymtar i fjärran. Men Jesus är Lotsen ombord, och trots prövningarnas höga vågor når farkosten den himmelska hamnen.

I Bibeln berättas om människor som såg fram mot ett bättre land än det jordiska. I Hebr. 11:13-14, 16 kan vi läsa om det: Vers 13:

”I tron har alla dessa dött utan att ha fått vad som var utlovat. De hade bara sett det i fjärran och trott på det och hälsat det och bekänt att de var gäster och främlingar på jorden”.

Dessa människor var pilgrimer som såg framåt och uppåt – i fjärran. De hade sett det himmelska landet i fjärran och bekänt att det jordiska landet inte var deras hemland. Deras håg stod till det himmelska, som hägrade i fjärran. Men därför att de hann dö kunde de inte komma till sin längtans mål. Vers 14:

”För de som säger så visar att de söker ett hemland.”

Det betyder att de sökte efter ett annat land, ett bättre land än det de kom ifrån. Det kan inte menas något annat land än ett himmelskt land de sökte efter. Genom sitt tal och sin livsgärning hade de visat att de var främlingar i den här världen. Vers 16:

”Men nu längtade de till ett bättre, det himmelska. Därför skäms inte Gud för att kallas deras Gud, för han har ställt i ordning en stad åt dem”.

Himlen var beredd för alla Guds heliga redan innan de var färdiga med sin pilgrimsresa på jorden. Den Gud de valt att älska och tjäna var deras Gud.

Abraham väntade också på ett bättre hemland:

”För han väntade på staden med de fasta grundvalarna, vars byggmästare och skapare är Gud” (Hebr. 11:10). 

I en annan översättning står det:

”För han väntade förväntansfullt och förtröstansfullt”.

Abraham vandrade mot ett himmelskt och evigt mål. Han levde hela sitt liv på tillfälliga boplatser. Han var villig till det, eftersom han väntade på staden med de fasta grundvalarna. Hans håg stod till något permanent, i motsats till det nomadliv han levde, där han bodde i sitt tält. Han såg inte fram mot någon jordisk stad, utan en som Gud hade byggt. Jordens grundvalar är instabila och osäkra, men den stad som Abraham väntade på var byggd på fasta grundvalar, som aldrig kan skakas.

Till den staden är vi på väg, vi som har vårt medborgarskap i himlen. Vi ser med längtan och förväntan fram mot den stund, då vår himmelske Ambassadör, Jesus kommer och hämtar oss dit.

Sven Thomsson

0 kommentarer