Hemkommen och återinsatt

LÄSARMEJL - Alla åsikter är skribentens egna.

Bild: Aftonbladet.

Biologiska föräldrar adopterar inte egna barn. Det är utomstående som tar över ansvaret för andras. Fast i s.k. närståendeadoptioner, avses att en ny make/maka adopterar den andres biologiska barn från ett tidigare äktenskap. Jag för min del påstår att adoptianism är en irrlära/falsk kristen tro. Ideologin försvagar evangeliet/ Bibelns frälsningsbudskap, ger det en b-stämpel; urholkar och förvanskar den gudomliga sanningen.

ADOPTION

 Räknar med att göra mig till tolk för många när jag skrivet, att adoption av barn i grunden är tänkt som en god verklighet. Adoption är ett socialt bruk som går långt tillbaka i tiden, och har förekommit hos de flesta folk. Orsakerna till adoption har varit flera, ofta beroende på kultur eller religion. Adopterades ställning, övertagande av släktnamn och arvsrätt, har varierat. Idag är det frågan om att små barn får komma från en kanske bristfällig eller föräldralös tillvaro, och blir upptagna i ett nytt hem och till nya föräldrar. Men adoption för samtidigt med sig ett antal problem, som mestadels visar sig längre fram i livet. Det kan vara så att en adoption inte har gått rätt till, eller att adopterade som vuxna börjar söka efter sitt ursprung och sina biologiska föräldrar. Om detta har det berättats många historier. Somliga adoptioner kännetecknas genomgående av tacksamhet, men andra är svåra tragedier. Ingen av sidorna ska naturligtvis förtigas. De som förmedlar adoptioner, vill förstås dölja sådana som ger dåligt rykte. 

MOBBNING

Adopterade har visserligen samma testamentesrätt i Sverige, som om de vore ursprungliga barn, men i deras identifikationspapper anges ändå adoption. Och att ha ett hitte-barnhem, eller ett adoptionscentrum, som ett andra eller första ”hem” – har hos somliga medfört en b-känsla. Tyvärr måste det konstateras, att flera adopterade blir mobbade: för viss hudfärg, eller för att de inte kan ”reda ut” sin bakgrund. Det går inte att komma ifrån: Adoption kännetecknas av en inneboende svaghet. Då ärendet är mycket känsligt för inblandade, går också jag lite som katten kring het gröt i det jag formulerar här. Hur som: Biologiska föräldrar adopterar inte egna barn. Det är utomstående som tar över ansvaret för andras. Fast i s.k. närståendeadoptioner, avses att en ny make/maka adopterar den andres biologiska barn från ett tidigare äktenskap.  

ADOPTIANISM

 Adoption kommer av det latinska ordet adoptio, som står för ”upptagande”, något jag med viss försiktighet har beskrivit ovan.  Men när jag nu kommer till att det inom kristenheten finns en företeelse som har kommit att kallas för ”adoptianism”, har jag ingen anledning att hålla igen. För adoptianism, eller ”adoptionsläran”, är en gammal teologisk ståndpunkt – som jag menar alltid behöver belysas och dissekeras. Läran består i tre större delar (som inte med per automatik framförs i samma andetag): 1) En som gäller Jesus, 2) en som rör judafolket och 3) en som handlar om hednakristna. Jag för min del påstår att adoptianism är en irrlära/falsk kristen tro. Ideologin försvagar evangeliet/ Bibelns frälsningsbudskap, ger det en b-stämpel; urholkar och förvanskar den gudomliga sanningen (bibeltexterna i min artikel: se Svenska Folkbibeln 2015, om inget annat anges). 

1) BETRÄFFANDE JESUS

Åtminstone villfarelsen beträffande Jesu gudom, uppstod på 100-talet e.Kr. genom den judiska gruppen ebioniter (ebjoniter, evioniter, hebr. ”de fattiga”), med sin bakgrund från hebreerna (ebreeerna). Bland syrianer och romare i Antiokia, fanns också ebioniter. Flera av dessa verkar ha kommit till tro på Jesus under den kristna väckelsen där (Apg 11:19-30, 13:1-3), men de godtog aldrig sin frände Paulus teologi om fria ”Guds välsignelser” och hednamission. En antiokensk ”teologiskola” växte fram, som höll sig till de judiska lagarna och riterna. Ebioniterna menade sig tolka dem utifrån hur Jesus uppfyllde lagen. Springande punkt i läran, var omskärelsens nödvändighet bland de kristna. En apokryfisk skrift, ”Ebioniterevangeliet”, blev författat, i vilken föreställningen om Jesus som adopterad av Gud ingår.  

Vid judiska förskingringar på denna tid, var det inte omöjligt att somliga av dessa kom att bli bosatta i Rom. Och att när Hebreerbrevet (Ebreerbrevet) skrevs (mest troligt av Paulus, som då, omkring år 64 befann sig i Rom), samt sändes runt bland judar i diasporan. Så var budskapet om att inte ”överge för-samlingen” eller dess sammankomster (Hebr 10:25) – sannolikt riktat till just ebioniter. Den falska kristologi-läran rörande Jesu gudom, slog ut i full blom och blev erkänd inom den framväxande (öst)katolska ortodoxa kyrkan. Dess främste förespråkare var patriarken Nestorius (381-451) i Konstantinopel (nuvarande Istanbul i Turkiet). De tidigare kyrkofäderna Justinus Martyren (100-165) och Origenes (184-254), erkände visserligen ebioniterna som kristna, men delade inte deras åsikt om Jesu person. 

Kyrkohistorien visar att ingen kristen nytestamentlig väckelse, hur biblisk den än varit i sin linda, har kommit undan avarter av något slag. Djävulen/Satan lämnar inte Guds verk i fred någon gång. Är det inte den ena frestelsen och attacken, så är det den andra. Falska kristologiska läror är närmast mer vanliga än ovanliga. Vaksamhet måste alltid utgöra en del av tron. 

GUDS SON AV EVIGHET

Enligt adoptianismen är Kristus, till sin gudomliga natur, Guds Son av evighet. Medan hans mänskliga natur, människan Jesus, blev Guds Son först vid dopet i floden Jordan. Exakt där och då adopterades han av Gud, menar man. Dessföre hade, enlighet läran alltså – Guds son Jesus, och Jesus som ”Människosonen”: existerat skilda från varandra i honom. Hänvisning har skett och sker till Matt 3:16-17 och Joh 1:32-34: 

”När Jesus hade blivit döpt, steg han genast upp ur vattnet. Då öppnades himlen, och han såg Guds Ande sänka sig ner som en duva och komma över honom. Och en röst från himlen sade: ´Han är min älskade Son. I honom har jag min glädje.´” – ”Johannes vittnade och sade: ´Jag såg Anden komma ner som en duva från himlen och stanna över honom. Jag kände honom inte, men han som sände mig att döpa i vatten sade till mig: Den som du ser Anden komma ner och stanna över, han är den som döper i helig Ande. Jag har sett det och vittnat: han är Guds son.´”

Det ska sägas att frågan om det exakta förhållandet mellan Kristus och Gud, var en återkommande stridsfråga inom kristologi under tidig medeltid. Inom romerskt (väst)katolska kyrkan, ansågs den ortodoxa (öst)katolska ”nestori-anska” adoptionsläran om Jesus som kätterskt (villfarande) av allt fler. Orsaken var att teologin inte gick ihop med Maria som ”Guds Moder”. Om det gjordes en skillnad mellan Jesus som Guds son och Jesus som Människosonen, betydde det att Maria endast hade fött människan Jesus – vilket skulle ta ifrån henne den himlaupphöjda ställningen som ”Gudaföderska”. Detta, framhåller jag, är inget annat än – en annan falsk kristen lära. På 700-talet drevs fortfarande, under en tid i Spanien, den gamla adoptions-läran om Jesus, av den romerskt (väst)katolska kyrkans ärkebiskop Elipandus i Toledo och biskop Felix i Urgellis. Men i och med kyrkomötena i Regensburg 792, Frankfurt 794, samt Aachen 799 – blev adoptianismen slutligen fördömd som kättersk inom romerskt katolska kyrkan, och anhängare som heretiker (villolärare). 

EN VILLFARELSE

För en evangeliskt troende kristen, borde läran å det bestämdaste vara en vill-farelse, utan att blanda in den romerskt katolska kyrkans anledning. Bibelordet ger inga stöd åt att Jesus blev adopterad av Gud. Jesus Messias/Kristus, var Guds son i himlen och var fortfarande Guds son vid sin födelse i Betlehem in i världen (kallat inkarnationen), med tillägget att han också blev Människosonen (vid människoblivandet) – ”du har berett mig en kropp” (Hebr 10:5). Efter att först ha avklätt sig sin himmelska härlighet, låtit sig bli mindre än änglarna (Hebr 2:7), steg han hit ner och gavs en jordisk kropp. Det gällde för ett unikt heligt uppdrag under en tid: ”Så har inte heller Människosonen kommit för att bli betjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.” (Matt 20:28) När allt var helt fullföljt, återvände Jesus hem till himlen och återinsattes i sin gudomliga härlighet igen. 

”Han var till i Guds gestalt men räknade inte jämlikheten med Guds om ett segerbyte, utan utgav sig själv och tog en tjänares gestalt och blev människan lik. När han till det yttre hade blivit människa, ödmjukade han sig och blev lydig ända till döden – döden på korset. Därför har Gud också upphöjt honom över allting (igen) och gett honom namnet över alla namn, för att i Jesu namn alla knän ska böjas, i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herren, Gud Fadern till ära.” (Fil 2:6-11)

Om adoption hade varit aktuell, skulle det ha förutsatt att Jesus hade kommit från något utomstående sammanhang, och inte haft Gud som sin far från start. Skriftlärda, fariseer och även vanligt folk i det judiska samhället, gick så långt i villfarelse, att det påstod att Jesus var ifrån det värsta man kan tänka sig: ”Han är besatt av Beelsebul. Det är med de onda andarnas furste som han driver ut Satan?” (Mark 3:22, Matt 12:24, Luk 11:15) Men inte under någon slags separat händelse, blev Jesus adopterad och hur skulle det kunna vara realistiskt – då han aldrig på något sätt, i något läge – haft någon annan far än Gud Fader, och inget annat ”hemland” än himlen.  

FÖDD OVANIFRÅN

På frågan om hur det kom sig att folkskarorna samlades runt Jesus, svarade Johannes Döparen på följande sätt i Joh 3:31 – och klargjorde därmed att Jesus inte var ”jordisk” (vilket däremot föräldrarna Maria och Josef var, Luk 1:26-27): ”Den som kommer från ovan är över alla. Den som kommer från jorden av jorden och talar utifrån jorden. Den som kommer från himlen är över alla.”  Jesus lyfter utan krusiduller in skillnaden mellan honom och människor (Joh 8:23-29): ”Han sade till dem: ´Ni är nerifrån, jag är från ovan. Ni är av den här världen, jag är inte av den här världen. Det var därför jag sade till er att ni kom-mer att dö i era synder. För att om ni inte tror att jag Jag Är, ska ni dö i era syn-der.´ De frågade: ”Vem är du då?´ Jesus svarade: ´Begynnelsen, vilket jag också har sagt er. Jag har mycket att säga om er och döma er för. Men han som har sänt mig är sann, och det jag har hört av honom förkunnar jag för världen.´ De förstod inte att han talade till dem om Fadern. Då sade Jesus till dem: ´När ni har upphöjt Människosonen, då ska ni förstå att Jag Är och att jag inte talar något av mig själv utan talar så som Fadern har lärt mig. Han har inte lämnat mig ensam, för jag gör alltid det som behagar honom.´” Och sanningen kan förstärkas ytterligare med Joh 1:1-5, 9-12: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingen-ting till av det som är till. I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det…Det sanna ljuset, skulle nu komma i världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans eget, och hans egna tog inte emot honom. Men åt alla som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn.” 

FÖRE ABRAHAM

I Joh 8:55-58 talar Jesus till kritiker: ”Ni känner honom (Fadern) inte, men jag känner honom. Om jag sade att jag inte kände honom, skulle jag vara en lögn-are som ni. Men jag känner honom och bevarar hans ord. Abraham, er far, jublade över att få se min dag (kanske allt från hur Jesus blev sänd till jorden, frälsningens under på Golgata kors – varför inte också uppståndelsen från de döda, himmelsfärden, hemkomsten och hur han blev återinsatt). Han såg den (dagen) och gladde sig. Judarna sade: ´Du är inte femtio år än, och Abraham har du sett!´ Jesus svarade: ”Jag säger er sanningen: ´Jag Är, innan Abraham är fanns.´” 

Och det är just här som det platsar till hundra procent att citera Ords 8:22-30 där Jesus blir beskriven i egenskap av Visheten in persona: ”Herren hade mig vid begynnelsen av sin väg, före sina gärningar i urtiden (före Abraham, min anm.). Av evighet är jag insatt, från begynnelsen, innan jorden fanns. Innan djupen blev till föddes jag, innan källorna flödade av vatten. Innan bergen grundades, innan höjderna fanns föddes ja, innan han gjort land och fält och jordens första stoft. När han beredde himlen var jag där, när han välvde ett valv över djupen, när han fäste skyarna där uppe och mörkrets källor bröt fram med kraft, när han satte en gräns för havet och vattnet stannade där han befallt, när han lade jordens grund, då var jag verksam vid hans sida. Jag var hans glädje dag efter dag, ständigt jublande inför honom.” Ja, som det lyder i Kol 1:15-20: ”Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat, för i honom skapades allt i himlen och på jorden: synligt och osynligt, tronfurstar och herradömen, härskare och makter – allt är skapat genom honom och till honom. Han är till före allt, och allt hålls samman genom honom. och han är huvudet för sin kropp, församlingen. Han är begynnelsen, den förstfödde från de döda, för att han i allt skulle vara den främste. Gud beslöt att låta hela fullheten bo i honom och genom honom försona allt med sig själv, sedan han skapat frid i kraft av blodet på hans kors – frid genom honom både på jorden och i himlen.” 

Eller då Hebr 1:4-6: ”Sonen är mycket större än änglarna som namnet han har ärvt är högre än deras. Till vilken av änglarna har Gud någonsin sagt: Du är min Son, jag har fött dig i dag? Eller: Jag ska vara hans Far och hans ska vara min Son? Men när han låter den Förstfödde träda in i världen, säger han: Alla Guds änglar ska tillbe honom.

GUDS SON HELA TIDEN

Nej, det var endast för en kort tid som Jesus för vår skull avstod sin himmelska härligt. Han är tillbaka där, återinsatt som arvingen. I Hebr 1:2b-3 heter det: ”Honom (Jesus) har (Gud) insatt som arvinge till allt, och genom honom har han också skapat universum. Sonen är utstrålningen av Guds härlighet och hans väsens avbild, och han bär allt med sitt mäktiga ord. Och sedan han fullbordat en rening från synderna sitter han nu på Majestätets högra sida i höjden.” 

Den som vill göra Jesus till att, vara adopterad till Guds son vid dopet i floden Jordan, bör inte hoppa över det faktum att Jesus fick sitt frälsarnamn här på jorden långt innan dopförrättningen skedde. Josef fick av en ängel höra orden: ”Hon (din hustru Maria) ska föda en son, och du ska ge honom namnet Jesus, för han ska frälsa sitt folk från deras synder.” (Matt 1:21) Graviditeten uppstod genom den helige Ande, och Josef väntade in sin tid: ”Men han rörde henne inte förrän hon hade fött en son. Och han gav honom namnet Jesus.” (Matt 1:25) 

Nästa händelse i denna gudomliga akt låter som följer: ”I samma trakt fanns några herdar som låg ute och vaktade sin hjord om natten (sannolikt under senare delen av natten). Då stod en Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de blev mycket rädda. Men ängeln sade: ´Var inte rädda! Jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket: I dag har en Frälsare fötts åt er i (här i) Davids stad. Han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: Ni ska finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.´ Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud.” (Luk 2:8-13) 

En dubbelprofetisk text från Hos 11:1 får sin andra uppfyllelse om ”Guds son” (återkommer till den första) i Matt 2:13-15: ”När de vise männen hade rest i väg, då visade sig en Herrens ängel för Josef och sade: ´Stig upp och ta med dig barnet och dess mor och fly till Egypten! Stanna där till jag säger till dig, för He-rodes kommer att söka efter barnet för att döda det.´ Josef steg då upp och tog samma natt med sig barnet och dess mor och gav sig av till Egypten. Där stannade han till Herodes hade dött, för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Ut ur Egypten kallade jag min son.” I Jesaja-profetian om honom, som inte går att enbart hänvisa till en viss tid i Jesu jordiska tillvaro, exempelvis först då han döptes, så skrivs det (9:6): ”För ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste.”

SOM 12-ÅRING

Eller tänk på Jesus som tolvåring i Jerusalems tempel, vilket ju inträffade 18 år före hans dop i vatten, och där det framgår med tydlighet att han räknade sig som Guds son. Föräldrarna hade letat efter honom under stor vånda: 

”Efter tre dagar fann de honom i templet, där han satt mitt bland lärarna och lyssnade på dem och ställde frågor. Alla som (märk i texten hur det övergår från lärarna till Jesus, min anm.) hörde honom häpnade över hans förstånd och hans svar. När föräldrarna fick se honom blev de bestörta, och hans mor sade till honom: ´Mitt barn! Varför har du gjort så här mot oss? Din far och jag har varit så oroliga och letat efter dig.´ Då sade han till dem: ´Visste ni inte att jag måste vara hos min Far?´ Men de förstod inte vad det var han sade till dem.” (Luk 2:46-50) 

Adoptionsläran rörande Jesus, är kristologiskt i konflikt med sig själv. Det är inget mindre än en teologisk återvändsgränd. Många bibelord måste förändras eller tas bort, när man försöker bereda utrymme för adoptianismen. Jesus var i hela sin gudomliga tjänstgöring här på jorden: sann Gud och sann människa i ett; Guds son och Människosonen på en gång. Ett modernt exempel på den falska föreställningen, gick att läsa i Svenska Dagbladet 17/2 2003. Det var ”teologen” Jonas Gardell som formulerade sig om Jesus med hänvisning till hans dop: ”Man föds inte till Guds son, man utväljs till det.” Gardell menar att Jesus var en människa som upphöjdes till Guds son under sitt jordeliv. Detta är inget annat än att företräda ett sätt att göra Jesus ofullkomlig, dekonstruera honom. 

2) RÖRANDE JUDAFOLKET

Jag övergår nu till att visa på den falska adoptianismen rörande judafolket. Hur det har gått att få till denna ”kristna” lära med sikte på judafolket är rätt obegripligt, då det med klarhet framgår att Israel är ett Guds folk från allra första början. De har aldrig varit något annat. De har aldrig haft någon annan ”Far”, så att adoption varit aktuell. Därför heter det i Hos 11:1, i den första (en första omnämnd tidigare) profetiska uppfyllelsen av två (jfr. Matt 2:15): ”När Israel var ung fick jag honom kär, och ut ur Egypten kallade jag min son.”  

Isaks son Jakob lurade till sig förstfödslorätten från sin bror Esau, och var den som av Herren vid Jabboks vadställe gavs namnet Israel (1 Mos 32:24-28): 

”Och Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom ända till gryningen. När han såg att han inte kunde övervinna Jakob, slog han honom på höftleden så att höften gick ur led medan han brottades med honom. Och han sade: ´Släpp mig, för gryningen är här.´ Men Jakob svarade: ´Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.´ Då sade han till honom: ´Vad är ditt namn?´ Han svarade: ´Jakob.´ Han sade: ´Du ska inte längre heta Jakob utan Israel, för du har kämpat med Gud och människor och segrat.´” 

Men för att få fullständig ordning på Israels släktskap/barnaskap med Gud, får man ta sig tillbaka långt ner i den bibliska historien om folket. Det startade med Noas son Sem (därav semiter), gick vidare i femte led med Eber (därifrån (h)ebreer). Småningom på den släktlinje föddes Tera som blev far till Abraham. Familjen bodde i Kaldeiska Ur (dagens Irak), utifrån den förskingring som uppstod efter raset av Babels tron och språkförbistringen – och hade sannolikt blandat upp sin gudstro i visst måtto, med den hedendom som rådde i Ur. 

HEMLANDET

Och vi är framme vid 1 Mos 12:1-9, samt därmed markeringen av det område som skulle bli judafolkets/Israels hemland: ”Herren sade till Abram: ´Gå ut från ditt (främlings)land och din fars hus och bege dig till det land som jag ska visa dig. Där ska jag göra dig till ett stort folk. Jag ska välsigna dig och göra ditt namn stort, och du ska bli en välsignelse. Jag ska välsigna dem som välsignar dig och förbanna dem som förbannar dig. I dig ska jordens alla släkten bli välsignade.´ Abram gav sig i väg som Herren hade sagt honom…och gav sig (med sin familj) av mot Kanaans land (alltså där Edens lustgård rent fysiskt legat, och därmed mänsklighetens födelseplats – i grunden även då judafolketes, min anm.). När de kom till Kanaans land fortsatte Abram in i landet ända till Shekems område, till Mores terebint. På den tiden bodde kananeerna i landet. Och Herren uppenbarade sig för Abram och sade: ´Åt dina efterkommande ska jag ge detta land.´ Då byggde han ett altare åt Herren som hade uppenbarat sig för honom. Därifrån drog han vidare till berget öster om Betel och slog upp sitt tält med Betel i väster och Ai i öster. Där byggde han ett altare å Herren och åkallade Herrens namn. Sedan bröt Abram upp därifrån och drog sig allt längre söderut.”  

Till det som av Herren kom att säkerställas åt dem/”återges” dem som deras hemland, hörde också staden Salem/Jerusalem och Sionsbergen. Och slutligen, från 900 f.Kr., även templet i Jerusalem. Dessa tre kan alltid räknas som ett; kan inte skiljas från varandra. Judar i Europaexil började under senare delen av 1800-talet i exceptionell mening, bl.a. genom alla pogromer/förföljelser man utsattes för – att få en allt större längtan efter att återvända ”hem”. Exempelvis kom detta att märkas genom frasen ”Nästa år i Jerusalem”. Den aktive judiske journalisten Theodor Herzl publicerade 1896 boken ”Den judiska staten”, i vilken att fastslog hur nödvändigt det var att skapa en judisk stat. Och 1897 tog han initiativet till den första sionistiska världskongressen. Den hölls i Basel, och i det dokument som togs fram där, fastställdes att ”hemmet” för det judiska folket skulle upprättas i/som ”Eretz Israel”, d.v.s. det ”heliga landet”.  Jämför här med vers 8 i den 23 psalmen (av kung David) i Bibeln: ”Och jag skall åter få bo i Herrens hus evinnerligen.” (1917 års övers.) 

OMSKÄRELSEFÖRBUNDET

Efter en tid upprättades ett särskilt förbund mellan Gud, Abraham och folket, därom kan vi läsa i 1 Mos 17:9-13: ”Sedan sade Gud till Abraham: ´Du ska hålla mitt förbund, du och dina efterkommande från släkte till släkte. Och detta är det förbund mellan mig och dig och dina efterkommande som ni ska hålla: Alla av manligt kön hos er ska omskäras. Ni ska skära bort förhud, och det ska vara tecknet på förbundet mellan mig och er. I generation efter generation ska ni omskära alla av manligt kön bland er när de är åtta dagar gamla, både den som är född i huset och den som köpts för pengar från främmande folk och som inte är din ättling. Den som är född i ditt hus och den som du köpt för pengar ska omskäras. Mitt förbund ska vara på ert kött som ett evigt förbund.” Oavsett vilka räddningar/frälsningar israels barn/judafolket har upplevt, har det inte medfört att de i detta adopterats av Gud. De har ju varit hans i all sin historia, även under fångenskapstider och förskingringar. Däremot har de åter-vänt hem igen och sats in i löftestjänsten. Se hur det utan tveksamhet formuleras i Rom 9:4-5: ”De är israeliter, de har barnaskapet och härligheten, förbundet och lagen, tempelgudstjänsten (som i dåvarande kontext pågick fram till år 70, då den romerska makten totalförstörde Jerusalem, min anm.) och löftena.”  

MATTEUS SLÄKTTAVLA

Lika lite som i fråga om Jesus, håller adoptionsläran angående judarna. I Matt 1:1-17 presenteras Jesu släkttavla, som också är judarnas (nämner på långt när inte alla släktleden vid namn): ”Detta är berättelsen om Jesus Kristus, Davids son (i kunglig mening, min anm.), Abrahams son (i avseende på överlåtelse, min anm.). Abraham blev far till Isak, Isak till Jakob (Israel) och Jakob till Juda (folket) och hans bröder…Salomon blev far till Boas genom Rahab, Boas till Obed genom Rut, Obed till Ishai och Ishai till kung David. David blev far till Salomo genom Urias hustru…Ahas till Hiskia, Hiskia till Manasse, Manasse till Amon, Amon till Josia, och Josia till Jekonja och hans bröder vid den tid då folket fördes bort till Babylon (och den 70-åriga fångenskapen där, min anm.). Efter bortförandet till Babylon blev Jekonja far till Shealtiel…Mattan till Jakob, och Jakob till Josef, Marias man. Av henne föddes Jesus, som kallas Kristus. All-tså blir det tillsammans fjorton släktled från Abraham till David, fjorton led från David till fångenskapen i Babylon och fjorton led från fångenskapen i Babylon till Kristus.”

3) GÄLLANDE HEDNAKRISTNA

När vi nu kommer in på adoptianismen gällande hednakristna, så kopplar jag upp mig mot hela mänskligheten för sammanhangets skull. Människosläktet är skapat av Gud och är i den betydelsen Guds barn. Då Paulus predikade på Areopagen i Aten, framförde han denna sanning med tydlighet till lyssnarna: ”Av en enda människa har han skapat alla människor och folk till att bo över hela jorden, och han har fastställt bestämda tider och gränser inom vilka de ska bo. Det gjorde han för att de ska söka Gud och kanske kunna treva sig fram och finna honom (igen), fast han inte är långt borta från någon enda av oss. För i honom är det vi lever och rör oss och är till, så som även några av era egna skalder har sagt: Vi är av hans släkt.” (Apg17:26-28) I ytterligare en släkttavla (Luk 3:23-38), knyts både Jesus, judafolket och hednamänskligheten samman (nämner inte heller här tillnärmelsevis alla släktled): ”Jesus var omkring trettio år när han började sin gärning. Han var, menade man, son till Josef…son till Jakob, son till Isak, son till Abraham, son till Tera… son till Sem, son till Noa… son till Set, son till Adam, son till Gud.” Från ett fängelse i Rom skrev Paulus följande till de troende i Filippi (3:20): ”Men vi har vårt medborgarskap (grek. politevma) i himlen (annan övers. ”vårt hemland är himlen”), och därifrån väntar vi Herren Jesus Kristus som Frälsare.” 

DEN ÅTERKOMNE SONEN

Nej, den ”kristologiska” adoptionsläran för bort från Bibelns sanna budskap. För vem har människan blivit till av, om hon inte är skapade av Gud? Och det blir inte en bättre biblisk dogm, när frågan ställs om hedningen som kommit till kristen tro, har adopterats av Gud till barnaskap – och svaret är ja. Nej, villolära som villolära. Jesu liknelse/berättelse, som i många bibelöversättningar getts överskriften ”den förlorade sonen” (Luk 15:11-32), kan beskrivas med mer än en tolkning, och därmed också med fler än en uppfyllelse. Vilket kännetecknar all profetisk text i Bibeln. Och i den gudomligt profetiska andan, kan en sådan text – t.ex. denna liknelse, både peka bakåt till en händelse i historien, eller uppfyllas i nuet, eller hänvisa till något som ska inträffa i framtiden. 

Egentligen kan hela Guds frälsningsplan utläsas i denna enda berättelse. Facit och förlaga på en gång, fast inte med fulländning i detaljerna vid varje tillämp-ning, utan mer i övergripande mening. Jesus talar om en yngre son som begär ut sitt arv i förväg, och med det i hand lämnar fadershuset och drar i väg till ett främmande land där han gör slut på sitt arv i utsvävningar, tills han slavar utan lön hos en svinuppfödare (värsta tänkbara scenario för en jude). Den äldre sonen skänktes också hälften av arvet vid samma tillfälle, men han stannade kvar hemma. Dock han var inte särskilt glad, utan verkade utveckla bitterhet, avundsjuka, misstänksamhet och missunnsamhet. De som lyssnade till Jesus då han framställde liknelsen, var (Luk 15:1-2) fariseer och skriftlärda, tullindrivare (judar i tjänst hos den romerska ockupationsmakten) och syndare (kan ha varit förbrytare, prostituerade, drinkare, ockultister m.m.). 

JAKOB OCH ESAU

Så den aktuella liknelsen/berättelsen, kan tillämpas på Israel/judafolkets ”till-blivelse”, med Jakob och hans äldre bror Esau i fokus. Jakob mer eller mindre ”lurade” till sig ”förstfödslorätten” av sin bror, och sedan än slugare lurade sin nästan blinde far att han var Esau. Mänskligt sett får ”fel” son välsignelsen av fadern att bli den ”utvalde”. Trots det lögnaktiga brottet, erkänner Isak den yngre sonens ”hemkomst”. Och det fanns ju också en profetisk bakgrund som rimligt vis gjorde Isak trygg med situationen (1 Mos 27:21-26):  ”Isak bad till Herren för sin hustru Rebecka, eftersom hon inte kunde få barn. och Herren bönhörde honom så att hans hustru Rebecka blev havande. Men barnen bråkade mycket med varandra i hennes moderliv. Då sade hon: ´Om det blir så här, varför drabbar det mig?´ Och hon gick för att fråga Herren. Herren svarade henne: ´Två folk finns i ditt moderliv, två folkstammar ska gå skilda vägar ut ur ditt sköte. Det ena folket ska bli starkare än det andra, och den äldre ska tjäna den yngre.´ När tiden var inne för henne att föda, se, då fanns det tvillingar i hennes moderliv. Den som kom fram först var rödhårig och hade som en hårmantel över hela kroppen. De gav honom namnet Esau. Sedan kom hans bror fram, och hans hand höll om Esaus häl. Därför fick han namnet Jakob (betyder: ”den som håller i hälen” eller ”den som bedrar, min anm.). Isak var sextio år när de föddes.” 

Märk hur likt situationen blev, fast samtidigt omvänt, mellan Jesu liknelse: ”den förlorade sonens” återkomst – och Isaks familj med Jakob och Esau i huvudrollen: ”Sedan sade hans far Isak till honom (Jakob): ´Kom hit och kyss mig min son.´ När han då gick fram och kysste honom, kände han lukten av hans kläder. Han välsignade honom och sade: ´Doften av min son är som doften av en mark som Herren har välsignat. Gud ska ge dig av himlens dagg och av jordens frukt-barhet säd och vin i riklig mängd. Folk ska tjäna dig och folkslag falla ner för dig. Var en herre över dina bröder, din mors söner ska falla ner för dig. Förbannad den som förbannar dig och välsignad den som välsignar dig!” (1 Mos 27:27-29) Och till Esau (bildlikt ”den hemmavarande sonen”) profeterade Isak: ”Se fjärran från jordens fruktbarhet ska din boning vara, och utan dagg från himlen där ovan. Av ditt svärd ska du leva och din bror ska du tjäna. Men när du blir rastlös ska du slita hans ok från din nacke.” (1 Mos 27:39-40) 

FRÄLSNINGENS UNDER

När man går in i liknelsen känns det nog ändå mest realistisk, att den tolkas utifrån hur mänskligheten har tagit sitt pick och pack och gått bort från Gud sin skapare. I detta tillstånd av till synes: ”äntligen i full frihet”, är det många som upptäck-er vad de har gått miste om: Nämligen att vara utan Gud och utan hopp i världen. Så mycket av elände som detta faktiska förhållande kan vara behäftat med. Syndens lön är verkligen döden. Då den ”förlorade sonen” i främlingslandet kommer till insikt om sin eländiga situation, påbörjar han en ”omvändelsevandring” mot sitt hem – och till, kan man förvänta sig – ett smärtfyllt möte med sin far. Det som sedan inträffar, i denna Jesu illustration av Guds frälsning, har inte något att göra med adoption. Snarare har fadern i sin ”profetiska” kärlek, så längtat och spejat efter sin försvunne son, att när han väl kommer stukad och ödmjuk på hemvägen – är fadern i ”profetisk” förväntan redan ute och möter honom. Sonens ödmjuka bön om förlåtelse, och om att få vara i en enkel tjänartjänst på gården och markerna igen – nästan dränks i den omfamning han får. Och i det ”gamla hemmet” vankas det överdådig fest. Här finns ingen tillstymmelse till adoption. Och varför skulle det? Rubriken för min undervisning är: ”Hemkommen och återinsatt”, vilket är helt i takt med det frälsningens under som Bibeln presenterar och Gud erbjuder åt varje ”bort-sprungen” människa. Kom, som sagt, ihåg att ingen förälder adopterar sitt eget biologiska barn. Men mycket nytt och festligt kan det bli. Tråkigt bara om det visar sig finnas ”hemmavarande söner”, som varit kristna länge som misstycker och inte vill delta i frälsningsfröjden. 

STÄMMER INTE

De teologer och pastorer som förfäktar frälsningen i Jesus Kristus, som en ad-option, har utan tvekan gjort en avvikelse från den bibliska förkunnelsen. Som också sagts tidigare här, kommer begreppet adoption av det latinska ordet adoptio. NT:s grekiska grundtext har inte det ordet. Utan det ord/de ord som finns att tillgå i ärendet återfinns i Rom 8:15, Gal 4:5, Ef 1:5, och är grekiskans hyiothesia, hyiothesias eller hyiothesian, vilket i koncentrat betyder – att åter igen, genom frälsningen – ha blivit upptagen till, blivit insatt i – den hela och fulla barnaskapsrätten till Gud. Vilket adoptionslärans förespråkare försöker ta in i all övrig text om frälsningen: som just adoption; ungefär som att tvinga dit en puzzelbit på fel ställe. 

Men det frälsningen medför, är att den återför oss till Gud och återinsätter oss som hans barn (söners rätt). Vi var absolut förlorade på grund av synden i våra liv, och hade låtit oss bli djävulens tillhörighet. Men vi hade aldrig haft honom som ”ursprungsfar”. Vi gick vilse från Gud, det är sant. Men i Jesus Kristus fick vi våra synder förlåtna, och med det dyrbara ”blodet på hans kors” köpets vi fria ur djävulens våld (1 Petr 18-19), Kol 1:13-14). Direkt då detta skedde, var vi tillbaka i det vi hade förlorat: Återkomna till ”fadershuset” och återinsatta i vår heliga tjänst. Fullt upprättade, och igen upptagna i Guds familj. Bibliskt kan det inte tolkas på annat sätt än så här: 1) Vi är av Gud, 2) vi kom i djävulens våld, 3) vi är tillbaka hos Gud. 

Att vi hedningar genom frälsningen i Jesus, till råga på allt underbart i honom, därtill som ”en vild olivkvist”, blir ”inympade” i ”det äkta olivträdet”, Israel/     judafolket (Rom 11:17) – och får som en ”oförtjänt” gåva, även del i den sidan av den abrahamitiska välsignelsen och mosaiska familjeförbundet – likt hur den ”förlorade sonen” i liknelsen kom hem som en ”vilde”, men snart satt vid dukat bord med sin far och äldre bror. De moderna teologer som använder begreppet adopterad för inympad (se t.ex. Lois Tverberg bok ”Läs Bibeln med Rabbi Jesus” sid. 139, Sjöbergs Förlag 2020), har inget givet stöd i den grekiska grundtexten, eftersom inte ens upptagen till ”barnaskap” (hyiothesia) förekommer vid de fyra tillfällena här i Rom 11 (v. 17, 19, 23, 24). Utan det som gäller är orden engkentrizo eller enekentristhes, enkentristho, enkentristhesontai. Orde(n)t är härlett ur grekiskans kentron/kenteo, som i sammanhanget betyder – att med en udd göra ett stick, eller en liten skåra i det ”ädla olivträdet” för ”vildkvisten”. Visst, det vi kallar ”den grekiska grundtexten” kan framställas och tolkas på lite varierande sätt, beroende på ur vilken handskrift viss text har hämtats. Men det går inte åt så skilt håll som det skulle krävas här. 

Den främste uttolkaren och företrädaren av adoptionsläran i nuvarande tid, är den engelske professorn J.I. Packer i Kanada med sin bok ”Lär känna Gud”, som utkom i Sverige på svenska första gången 1983 (förlaget InterSkrift). Se särskilt sid. 231. Boken utkom igen på svenska 2020 (Reformedia, varumärket ”Rotad”). Se i denna specifikt sid. 238. Reformert och evangelikal kristen bibelsyn och åskådning, går i adpotionsläran varandra teologiskt till mötes. Det bör tilläggas, att dogmen också har haft och har sina tillskyndare i pentekostala miljöer. 

SPÄDBARNSBEGJUTNINGEN 

”Adoptianismen” ligger dessutom bakom spädbarnsbegjutningen i vatten. Trots att alla som föds, enligt Guds ord, är komna ur Guds skaparhand, ”döps” det lilla livet bort från barnaskap hos djävulen och blir upptagen (adopterad) som ett Guds barn. Men är det verkligen så illa med de födda små? Är det på det viset Bibeln beskriver bebisarna? Nej, det skrivs inte om djävulsk arvsynd; d.v.s. född med synd. Men däremot om att vara född i synd; i en syndig miljö: 

”I skuld är jag född, i synd blev jag till i min moders liv.” (Ps 51:7, Bibel 2000) 

Vad gäller för de ofödda i moderlivet? Vad gäller för de aborterade? Jesus träffar heltäckande rätt, då han (Mark 10:13-16) tar barnen till sig och säger att de ”tillhör Guds rike” (så länge de räknas som mindre, min anm). Det hjälper inte att hänvisa till att de barn som kom till Jesus (eller om det var föräldrarna som tog dem till honom) för att bli rörda av honom och välsignade, var judiska barn och därför var gossarna omskurna vid åtta dagars ålder. Israel, har aldrig haft något annat ursprung än Gud – i rätt nedstigande led. 

JUDAFOLKET SOM HEMMASONEN

Att tolka Jesu berättelse i Lukas 15 som skillnaden mellan judafolket å ena sidan och hednamänskligheten å andra sidan, är inte absolut orimligt. Lägg märke till, att liknelsen har sin upprinnelse i ett hem/en gård, och avslutas också i denna hemmamiljö med biologiska söner/bröder. Den som letar efter spår av adoption, letar förgäves. Hedna-mänskligheten (den yngre sonen) ”tar för sig” med arvspengarna, genom att leva ett oansvarigt och slösaktigt liv, som inledningsvis verkar innehålla framgång och lycka. Men som snart övergår i missbruk, social utslagning, andligt förfall – och kan liknas vid ”den förlorade sonen” som kommer hem; inte till köksingång, räfst och rodnande kinder, utan till erkännande att vara fullvärdig son i huset igen. Judafolket kan illustrera ”den hemmavarande sonen” (den äldre), som fadern litar på då det är ordning och reda; noggrannhet, sparsamhet och återhållsamhet med det mesta. Så blir också hedningars frälsningsglädje för dem både ”fräckt” och avundsvärt. Det som liknelsen inte leder fram till hos ”den hemmavarande sonen”, men som vi kan läsas oss till i NT:s heltäckande undervisning – är judafolkets förvandlande frälsning. Först en och en, och sedan resten på en gång. ”Du är alltid hos mig…”

”Vad ska vi då säga? Jo, att hedningarna som inte strävade efter rättfärdighet vann rättfärdighet, den rättfärdighet som kommer av tro. Israel däremot, som strävade efter en lag som ger rättfärdighet, har inte nått fram till den lagen. Varför? För att de inte sökte rättfärdigheten genom tro, utan genom gärning-ar. De snubblade på stötestenen, så som det står skrivet: Se, jag lägger i Sion en stötesten och en klippa till fall. Men den som tror på honom (Jesus Messias/ Kristus) ska inte stå där med skam.” (Rom 9:30-33)  

”Bröder (hednakristna), jag vill att ni ska känna till denna hemlighet så att ni inte har för höga tankar om er själva: förhärdelse har drabbat en del av Israel, och så ska det förbli till dess att hedningarna i fullt antal har kommit in. Och det är så hela Israel ska bli frälst, som det står skrivet: Från Sion ska Frälsaren komma och ta bort ogudaktigheten från Jakob. Och detta är mitt förbund med den, när jag tar bort deras synder.” (Rom 11:25-27) ”Jag (Paulus) skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror, juden först men också greken (hedningen).” (Rom 1:16)

GJORD OCH ÅTERKÖPT

Minns den kanske något barnsliga söndagsskole-historien om pojken som hade gjort sig en vacker modellbåt med segel och allt. Dagen då han skulle pröva den i sjökanten var inne. Och vad fint den flöt på de små vågorna. Men efter en stund gick stadens brandlarm. Pojken drabbades nu av så intensiv nyfikenhet att han glömde ta med sig båten då han sprang i väg för att se vad som hänt. Oj, en stor eldsvåda!  Men rätt som det var ”vaknade” pojken upp över att han i det ”mer” spännande som hände, hade glömt kvar segelbåten i sjön. Upptäckten att den var försvunnen innebar sorg. Bedrövelsen pågick i flera dagar. Tills han en dag gick förbi ett skyltfönster och fick se en liten fin segelbåt, som precis på pricken liknade den han hade förlorat. Och visst var det den. Men affärsägaren hade i sin tur köpt den av en ”säljare” som kommit in. Pojken kunde få köpa den, fast priset var högt. Han kämpade ihop pengarna till båtköpet, gick in i affären och handlade båten till sig utan att pruta. Utkommen talade han till segelbåten: ”Först gjorde jag dig, och nu har jag dessutom köpt dig. Nu är du är verkligen min!” 

 Så väl den här historien stämmer med mitt liv. 1) Jag var hos Gud (skapad och tillhörig honom av nåd genom tron på Jesus) 1962 och hade hans kallelse till tjänst. 2) Men jag gick bort från honom (av djävulen lurad in i hans våld och förlorad tjänst) 1963. 3) Av nåd fick återkomma till Gud (min Skapare och nu också frälst och friköpt genom Jesus blod, och igen insatt i tjänst) 1968, vilket jag är kvar i – av samma oförskylda nåd.  

#Sigvard Svärd #Undervisning #Frälsning

0 kommentarer

Kommentera