Apg29.Nu
Apostlagärningarna fortsätter i vår tid!

Jesu ytterkläder predikar (Eller ”heliga u-svängar”)

Sigvard Svärd
2024-06-05 00:33

LÄSARMEJL - Alla åsikter är skribentens egna.

Törnekrönt Jesus.

Det som närmast kan behandlas i ämnet är: 1) Jesu dräkt i sin himmelska tillvaro, 2) Jesu livklädnad och mantel i sin jordiska tjänst, 3) Mantelns betydelse inom Guds rikes historia, 4) Manteln som bildspråk i Guds ord.

Jesu ytterkläder predikar (Eller ”heliga u-svängar”)

Bibeln blir ingen färdig med. Den kan inte sägas bli utläst, och kan därför heller aldrig läggas åt sidan efter viss studietid/”lärjungagång”, som med annan skol- och utbildningslitteratur. Uppenbarelseboken är sista skriften i Bibeln, sedan fastställd ordningsföljd från kyrkomöten på 300-talet. Boken slutar gott: ”Herren Jesu nåd vare med er alla.” Men även om boken är Bibelns sista, rör den sig både i (lat.) pre-evigheten, inom parentesen: vår tid, samt i evigheten som väntar. Fast tidigare bland Bibelns böcker, möter läsaren innehåll – som kan leda lika långt bakåt och framåt som Uppenbarelseboken gör. Samma gäller i omvänd ordning. (I detta opus citerar jag i huvudsak ur Folkbibeln 2015.)

Det är inte så att om någon börjar med att läsa Bibelns första vers (1 Mos 1:1): ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord”, att denne då har startat med Bibelns egentliga början. För att få åtkomst till händelser före 1 Mos 1:1, själva ”prologen”, om man kallar det så, kan man exempelvis behöva läsa i en av de inlagda mittenskrifterna i Bibeln.Och stimulerande: Vi kan särskilt i NT, erfara textinlägg av Jesus och apostlarna, som ger förklaringar åt ett och annat svårtytt eller ”förbundsgammalt” i GT. På ett sätt som att det nästan kan uppfattas som omtolkning, men åtminstone att det blir som ”ny-förbunds-förstärkt” i NT.

Från GT till NT

Exempelvis följande av Jesus: ”Ni har hört att det blivit sagt till fäderna: Du ska inte svära falskt, och: Du ska hålla din ed inför Herren. Jag säger er: Ni ska inte svära alls – varken vid himlen, för den är Guds tron, eller vid jorden, för den är pallen för hans fötter, eller vid Jerusalem, för den är den store kungens stad.” (Matt 5:33-34) Och av Paulus: ”Det står skrivet i lagen: Genom främmande språk och främmande läppar ska jag tala till detta folk, och inte ens då ska de lyssna till mig, säger Herren. Alltså är tungomålen [tungotal efter Andens ingivelse] ett tecken inte för de troende utan för de otroende [!], medan profetian inte är ett tecken för de otroende [!] utan för de troende.” (1Kor 14:21-22) Något att reflektera över när kritik riktas mot att det talas i tungor i offentlig miljö. Att helt tömma i sig alla kunskap i Skriften, som en bägare blir urdrucken tills den är tom, är absolut omöjligt. Ingen kan samla på sig och sätta ihop Guds profetiska ord, likt ett färdiglagt pussel där ingen bit saknas. Men det erbjuds, för den ödmjukt intresserade, rika tillfällen till heliga och överraskande profetiska upptäckter. Att klassificera somliga av dessa som ”små”, och andra som ”större” – det är både osakligt och förvirrande tilltag. Då ingen ensam kristen, eller för den del, en teologisk akademi inom sig – garanterat kan skilja ”smått” och ”stort” av Guds profetiska. Dock kan den helige Ande navigera oss mot till synes oåtkomliga mål.

Den bibliskt-kristna tron, synes ha ett tredubbelt anslag i gudomlig-profetisk anda: 1) Vi tror på Jesus som vår frälsare, och 2) vi lever i frälsningen, och 3) vi lever ut frälsningen. Ingen människa vinner åt sig, sin egen frälsning/rättfärdighet. Endast av Jesus kan den fås. I hans frälsningsunder får vi leva och i hans namn får vi ta ut av det han fullbordat. Allt det som inte enbart är bundet till Jesu egen unika och heliga frälsartjänst, utan det som räknas till den rättfärdighet med evighetsprägel han skänkte – har lärjungen både rätt till och möjlighet att vara utövare av. Som det är uttryckt (fet stil av mig): ”Tack vare honom [Fadern] är ni i Kristus Jesus. För oss har han [Sonen] blivit vishet från Gud, rättfärdighet, helgelse och återlösning” (1 Kor 1:30).”Han [Sonen] som inte visste av synd, honom gjorde Gud till synd i vårt ställe, för att vi i honom skulle bli rättfärdiga inför Gud.” (2 Kor 5:21) – ”Sådana [orättfärdiga/omoraliska] har några av er varit.Men ni har tvättats rena, ni har blivit helgade, ni har förklarats rättfärdiga i Herren Jesu Kristi namn och i vår Guds Ande.” (1 Kor 6:11)

I detta behövs vår ödmjukhet och frimodighet på samma gång. Men se här somligt av det som den kristne har fått i frälsningen: Nåd, återlösning, förlåtelse, försoning, befrielse, frid, helgelse, vishet, kraft, helbregdagörelse, den helige Ande, tjänstegåvor och nådegåvor i Anden.

Var som helst

Detta profetiska berör först och främst frågan om Jesus. Och forskning om Jesus i Bibeln, i den helige Andes vägledning och smörjelse, har inga fastställda ramar. Det är människor som sätter upp dylikt, oftast med liberalteologiska undertoner. Läsning av Bibeln, kan om det sker i Anden, påbörjas var som helst, inte minst när det handlar om Jesus. Profetiskt går han att finna överallt i Skriften. Det erbjuds att stiga ner i bibelordet där man minst anar honom, och han är där.

För att underlätta till fattbarhet av mitt påstående, väljer jag här att ta in vad astronomen Peter Nilson (i sin ungdom organist i en pingstförsamling) för sin del skrev i antologin ”Jesus återupptäckt?” (sid. 87): ”Ett gammalt visdomsord, varierat på många olika språk och i olika tider, säger ungefär detta: Den första droppen ur kunskapens bägare skiljer människan från Gud [jag syftar här på man vid ytlig läsning av Bibeln, kanske inte erfar något möte med Jesus]; men när hon når bägarens botten, väntar Gud på henne där, om hon söker honom.” D.v.s., det gäller att läsa på och läsa om. Det jag i denna sak skriver till den troende, kan ses som en rekommendation att i tro studera och forska i Bibeln – i syfte att upptäcka och möta Jesus däri. Han finns där för att träffa den som söker!

Att idag ha nära tillgång till en pappersbibel, då AI (Artificiell intelligens) kan ta över en digital bibelapp och så ändra texten, tills man sitter där med en fake news-översättning. Ja, varför skulle Bibeln undkomma klassiker- och historieförfalskning med hjälp av AI?

Jesus är åtkomlig i Skriften. I överförd betydelse går det att läsa Joh 12:20-22, på följande sätt utan att våldföra sig på texten: ”Bland dem som kommit upp [till Jerusalem] för att tillbe vid högtiden [judarnas påsk] fanns några greker. De kom till Filippus, som var från Betsadia i [östra] Galileen [därför troligen grekisktalande], och bad honom: ´Herre, vi vill se Jesus.´ Filippus gick då och talade om det för Andreas, och Andreas och Filippus gick och berättade det för Jesus.” På ett liknande vis kan vi idag hjälpa varandra att i Ordet söka Jesus, och i bön och i den helige Ande – ”berätta” för Jesus: att här kommer vi med någon/några till som frågar efter dig.

Särskilt Jesus

När vi tänker på Jesus, att han och hur han, blev vår Frälsare; alltså hur Gud frälste världen genom honom – då finns det en viktig bakgrundshistoria att föra fram. För det första är inte Jesus vem som helst. Nej, han är Guds son av evighet. Men har inte Gud flera söner? Det talas ju i Bibeln om änglar som ”Guds söner” (Job 38:7), och om Israel som ”Herrens son” (2 Mos 4:22, Hos 11:1)? Jo, men Jesus är mer än en ängel. Han är, om man så säger, Guds ”blodsson”, den ende rättmätige och fullvärdige arvingen av himmelriket. Ta in vad som sägs i Ords 8:22-30: ”Herren [Fadern] hade mig [som Sonen] vid begynnelsen av sin väg, före sina gärningar i urtiden [pre-evigheten]. Av evighet är jag insatt, från begynnelsen, innan källorna flödade av vatten. Innan bergen grundades, innan höjderna fanns föddes jag, innan han gjort land och fält och jordens första stoft. När han beredde himlen [rymden] var jag där, när han välvde ett valv över djupen, när han fäste skyarna där uppe och djupets källor bröt fram med kraft, när han satte en gräns för havet och vattnet stannade där han befallt, när han lade jordens grund, då var jag verksam [som medskapare] vid hans sida. Jag var hans glädje dag efter dag, ständigt jublande [!] inför honom.”

Som den ende födde sonen är Jesus den högste sonen, den unike, den ende i sitt slag i Guds rike. Sonen med stort S; Faderns ess både i hans föruttillvaro, pre-existens, nu här i den pågående tiden, och sedan i den kommande eviga (lat.) post-existensen. Jesus är i Guds plan och rike, både begynnelsen, nuet och fortsättningen (jfr. Joh 8:25, Kol 1:18, Upp 21:6).

Mycket större

I Hebr 1:4-9 lyder det: ”Sonen är mycket större än änglarna som namnet har ärvt [Jesus=Frälsning] är högre än deras. Till vilken av änglarna har Gud [Fadern] någonsin sagt: Du är min Son, jag har fött dig idag? Eller: Jag ska vara hans Far, och han ska vara min Son? Om änglarna säger han: Han gör sina änglar till vindar och sina tjänare till eldslågor. Men om Sonen säger han: Gud [Sonen är Gud tillsammans med Fadern] din tron består i evigheters evighet, och ditt rikes spira är rättens spira. Du älskar rättfärdighet och hatar orättfärdighet. Därför, Gud [Sonen], har din Gud [Fadern] smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder [vi av honom frälsta].

Som det är skrivet i Hebr 2:11: ”Jesus som helgar och de som helgas har alla en och samma Far. Därför skäms han inte för att kalla dem bröder, när han säger: Jag [Jesus] ska förkunna ditt namn [Far] för mina bröder [vi de heliga], mitt i församlingen [när vi är samlade] ska jag lovsjunga dig.” Ingen oäven tolkning är, att Jesus är mitt ibland oss och medverkar med sin lovsång till Fadern, under tiden vi sjunger vår lovsång.

Högst i alla

Denne Jesus, Guds enfödde son, är utvald till en ”gudstjänst” som går utanpå allt annat, som han är helt ensam om. Jesus är inte endast Sonen med stort S, är också föreställer jag mig, parallellt – den utvalde med stort U (fast den bokstaven finns varken i hebreiskan eller i grekiskans alfabet): den som stiger ner och den som stiger upp igen. Missa inte vad det står att läsa i Ef 4:8-10, om det Jesus i sin ande utförde medan hans kropp låg i graven: ”Därför heter det: Han steg upp i höjden, han tog fångar och gav människorna gåvor. Det att han steg upp, vad innebär det om inte att han också steg ner till jorden? Han som steg ner är också den som steg upp över alla himlar för att uppfylla allt.” Liknande presenterar Skriften om himlens änglar när Jakob sov en natt i Betel (1 Mos 28:12), fast då med start i återfärden: ”Då hade han en dröm. Han såg en stege rest på jorden. Den nådde ända upp i himlen, och Guds änglar steg upp och ner på den.”

På samma sätt beskrivs det också om Jesus i Joh 1:51, men då hur himlens änglar rör sig över honom: ”Jag säger er sanningen: Ni ska få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen.” Det är inte uteslutet, att vi som genom frälsningen har tilldelats Jesu rättfärdighet, kan räkna med motsvarande: Att änglar, främst osynligt, stiger ner och upp över oss. I Hebr 1:14 heter det ju också: ”Är inte änglarna andar i Guds tjänst, utsända att hjälpa dem som ska ärva frälsningen [för tid och evighet]?” Se också efter Hebr 12:22-23b, 13:1-2, hur goda förutsättningarna är att i de troendes gemenskap och i sitt personliga liv, erfara synlig eller osynlig närvaro av änglar: ”Nej, ni har [i frälsningen] kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, till änglar i mångtusental, till en festgemenskap [i den helige Ande] och församling av förstfödda [födda på nytt] som har sina namn skrivna i himlen”. – ”Håll syskonkärleken levande. Glöm inte att visa gästfrihet, för genom gästfrihet har några fått änglar till gäster utan att veta om det.”

Som ett U

Jag ser det inte som äventyrlig/spekulativ bibelsyn att hänvisa hela Jesu liv, hans verksamhet och den frälsning han bringat åt människan – illustrerat som ett U (med versalens ovansida sedd uppifrån). Tänk exempelvis på Jesu ”lodräta” nedåtgående besök här på jorden – hos Abraham (1 Mos 18:1-3), som befälhavare över Herrens armé (Jos 5:13-15), som gudasonen i den brinnande ugnen (Dan 3:24-25) – ännu inte på långt när för att stiga ner i sin ”födelseinkarnation”.Och iaktta det tidigare omnämnda händelseförloppet när Jesus dör på korset, hur han i sin ande verkar ha gått ner i dödsriket, tagit nycklarna från döden och dödsriket (eftersom han har dem i Upp 1:18), och utfört en befrielse av dem som före hans seger på Golgata kors – dött i tron på honom (Ef 4:8-10).

Se vers 10: ”Han som steg ner är också den som steg upp över alla himlar för att uppfylla allt.” Alla Jesu fyra ”uppstigningar” – den i sin ande enligt ovanstående, den tillfälliga i sin kropp vid ”förhärligandet” (Joh20:17), den i sin kropp vid himmelsfärden (Apg 1:9) och den kommande vid sin återkomst (1 Tess 4:16-17) – kan profetiskt vara inräknade i Ps 47:6-10: ”Gud har farit upp under jubel, Herren under basuners ljud […] Gud sitter på sin heliga tron […] Högt är han upphöjd.” I Ord 30:4a ställs en fråga med givet svar: ”Vem har stigit upp till himlen och kommit ner igen?” Prat om UFO, att Jesus är ett sådant, eller att Jesus genomgår reinkarnationer, hör inte hemma här och är inget att lägga resonemang på.

Men om Jesus skrivs det dessutom i Jes 9:6, att ett av hans namn är ”Under” (hebr. pele, av pala: ”underbar”): ”För ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Far, Fridsfurste.” I vissa översättningar har man valt att lägga ihop ”Under” och ”Rådgivare” till: ”Underbar i råd”, vilket ligger gott i tron.

Största utkorelsen

Det går att peka på både särskilt utvalda änglar och människor. Visst, inget att argumentera emot. Men ingen är kallad/utvald av Gud (Fadern) till en sådan unik och helig uppgift, som Jesus (Sonen). Han har varit med om den största utkorelsen som någonsin skett och kommer att ske. Utrustad och kallad att vara Guds son i det pre-himmelska (med allt vad det innebar som en ”förrätt”). Och utvald att stiga ner hit till jorden och bli mänsklighetens frälsare – i ett himmelskt ”förväg”; redan vid sin gudomliga ”födelse”. Samt avskild att återvända till himlen efter utförd tjänst (med allt vad det kommer att innebära som en ”efterrätt”).

Notera: ”Och erkänt stor är gudsfruktans hemlighet: Han blev uppenbarad i köttet, bevisad rättfärdig genom Anden, sedd av änglarna [grek. angelois, men ann. övers. ”sedd av sändebuden”, d.v.s. apostlarna], predikad bland folken, trodd i världen, upptagen i härligheten.” (1 Tim 3:16) Sannolikt, som en jämförelse i fråga om angelios, är de sju församlingarnas föreståndare i Mindre Asien (Upp kap. 1-3), beskrivna som antingen ”stjärnor” (asteres, 1:20), eller som det då upprepas sju gånger: ”Skriv till ängeln (angelo) för församlingen i [t.ex. Efesos 2:1]”.

Syndares vän

Vad Jesus avsade sig för mäktig härlighet när han lämnade himlen för jorden/världen, får vi ingen full inblick i/kännedom om. Men det måste har varit i illustrativ bemärkelse (allegorisk), något liknande det som ”den förlorade sonen” i liknelsen (Luk kap. 15) fick avstå från, när han för sin del lämnade Fadershuset för att ge sig ut i ”synden”. Jesus, omvänt i sin tur, hade alltså i förväg – i sin ande med fördröjd verkan – tagit på sig mänsklighetens synd; gudomligt var han Lammet som blivit slaktat från världens ”grundläggning” (Upp 13:8). Sonen var ”det slaktade Lammet”, först överlåten i överjordisk begreppssfär – innan han fysiskt blev det/var det, i uppdraget att bli ”syndares vän” (jfr. Matt 11:19), och i denna ”vänskap”, dricka mänsklighetens ”syndabägare” tom.

Visserligen hade ”den förlorade sonen” sitt ”arv” på fickan, men hemmets överflöd och de personliga tingen som hörde till sonskapet: ringen, skorna och dräkten – var kvar hos Fadern, som i kärlek sparade dem, i tro och förväntan att sonen småningom skulle vända hem igen, när den egna syndens bägare var bottentömd. Att Guds son i sin föruttillvaro, inte skulle ha haft den finaste ”himlaringen” (om det fanns en sådan), ”himlaskorna” (om det förekom dylika), och ”himlaskruden”, det är inte ens värt att diskutera. Föreställer mig att Jesus inte hade något problem med att identifiera sig med den judiska och den översteprästliga vita och hellånga klädkoden, vid sitt människoblivande (inkarnationen). Det var som hemtamt med festförnämt, högtidligt och ”ämbetsmässigt”. Som att gå in i/ta på sig något av ren vana.

Jesus var Människosonen, ja, men bar samtidigt med sig en allt starkare och klarare förvissning i sitt inre, att Gud i himlen var hans Far – och himlen hans sanna hem (jfr. bl.a. Luk 2:46-50, Joh 14:1-3). Grunden i hans gärning på jorden var lagd i himlen! Jesus steg inte hit ner som en tvivlare, svag och med brister. Nej, han kom i en profetisk strömfåra av gudomlig förberedelse och förutberedda gärningar. Det som poängteras om hans ”jublande glädje” i pre-existensen inför Fadern, kom åter här i världen i en annan tappning, men då med fokus på hans kallelsetjänst: ”smord med glädjens olja mer än sina medbröder”, d.v.s. oss han helgat. Jesus kom inte hit från himlen som en tråkmåns, en nagelfarare eller uppträdde som om han var iklädd en grå offerkofta. Jesus var ingen stackare, mer tvärtemot. Faktiskt fanns det de som t.o.m. höll honom för att vara lössläppt (Matt 11:19). Men vi som Jesu efterföljare, uppmuntras inte heller till att i alla lägen söka efter lagom gränser.

Vitt som rent

Räkna med att, redan från Jesu eviga tillvaro i himlen, var en av hans två tjänste- och helighetsfärger vitt (vit, hebr. chur, grek. levkon) – för så var det där. Se exempelvis Daniels himlasyn (7:9): ”Medan jag såg på djuret [ett av den sista tidens ockulta väsen] sattes troner fram och den gamle av dagar [Fadern] satte sig ner. Hans kläder var vita som snö och håret på hans huvud var som ren ull.” Eller från två framtida perspektiv i himlen, där det först i Upp 4:4 heter: ”Runt omkring tronen stod tjugofyra troner, och par tronerna satt tjugofyra äldste [grek. presbyterus] klädda i vita kläder och med kronor av guld på huvudet.” Och för det andra skrivs (19:7-8): ”Låt oss glädjas och jubla och ge honom äran, för Lammets bröllop har kommit och hans brud har gjort sig redo. Skinande rent linne har hon fått att klä sig i.”

Men hit hör också vad som framkommer i Upp 3:4-5a till församlingens ”ängel” [föreståndare] i Sardes: ”Men du har några från Sardes som inte har smutsat ner sina kläder, och de ska vandra med mig i vita kläder, för de är värdiga. Den som segrar ska alltså bli klädd i vita kläder”. Vidare i Upp 7:13-14: ”En av de äldste frågade mig: ´Dessa som är klädda i vita kläder, vilka är de och varifrån kommer de?´ Jag svarade: ´Min Herre [Kyrie, men inte Herren Gud], du vet det.´ Då sa han till mig: ´Det är de som kommer ur den stora nöden. De har tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod.”

Att hoppa över Mark 9:2-3 går förstås inte för sig: ”Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes och förde dem upp på ett högt berg där de var ensamma. Och han förvandlades inför deras ögon. Hans kläder blev skinande vita, så vita som ingen tygberedare klan bleka några kläder [”vita som ljuset”, Matt 17:2].” Och varför inte fylla på med änglaaktiviteter på jorden, som efter Jesu uppståndelse från de döda (Matt 28:2): ”Då blev det en kraftig jordbävning, för en Herrens ängel kom ner från himlen. Han gick fram och rullade bort stenen och satte sig på den. Hans gestalt var som blixten, och hans kläder var vita som snö.”Ta även in vad som inträffade för lärjungarna av änglaerfarenhet, ihop med Jesus himmelsfärd (Apg 1:10): ”Medan de såg mot himlen dit hans steg upp [!], stod plötsligt två män i vita kläder hos dem.”

Döden på korset

Således, för att bli ”syndares vän”, avstod Jesus tillfälligt den gudomliga himmelska härligheten, och gjorde sin oerhörda, ofattbara, obeskrivliga ”U-resa”. I Fil 2:6-11, uttrycks något som liknas vid hur Guds son först lämnar Fadern/himlen, och stiger ner till jorden som ”syndares vän”, för att sedan återkomma och bli upphöjd igen: ”Han var till i Guds gestalt men räknade inte jämlikheten med Guds om segerbyte, utan utgav sig själv och tog en tjänares gestalt och blev människan lik. När han till det yttre hade blivit som en människa, ödmjukade han sig och blev lydig ända till döden – döden på korset. Därför har Gud upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn, för att i Jesu namn alla knän ska böjas, i himlen och på jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herren, Gud Fadern till ära.”

Överstepräst

Sonens rättfärdighet och glädje inför Fadern kom att vara avgörande för den största gudstjänsten som hållits och kommer att hållas. Men en illustration från den gamla judiska tempeltjänsten och dess överstepräster, så formulerar sig författaren av Hebreerbrevet (driven därtill av Anden) på följande sätt i 5:1-6: ”Varje överstepräst blir utsedd bland människor och insatt för människors skull, för att göra tjänst inför Gud och bära fram gåvor och offer för deras synder. Han kan ha medkänsla med dem som är okunniga och vilsna, eftersom han själv är svag och därför måste bära fram syndoffer både för folket och för sig själv. Ingen tog sig denna värdighet, utan man blir kallad av Gud liksom Aron [Mose bror, med uppstart av den prästerliga linjen och den medföljande ”Aronitiska välsignelsen”] blev det. Så var det också med Kristus. Han tog sig inte värdigheten som överstepräst, utan fick den av honom som sade: Du är min son jag har fött dig i dag. Han säger också på ett annat ställe: Du är präst för evigt, på samma sätt som Melkisedek [som bara fanns på plats där i Salem (Jerusalem) när han skulle, utan varken släkthistoria, känd kungakröning eller vigning till överstepräst].” Vi får aldrig glömma bort, att Jesus som Guds son står över alla jordiska rötter, släktskap, nationer och platser (se Hebreerbrevet kapitel 7).

Evigt slaktat lamm

I den stund vi läser i Bibeln om Jesu unika tjänst, då upptäcker vi att det verkligt förunderliga är, att han offrade sig för oss syndfulla, och mot Gud – fientliga människor (skapelser). Som frälsta och delaktiga av Jesu vunna rättfärdighet åt oss, kan vi visserligen identifiera många värdefulla insatser gjorda i den helige Ande; stor hängivenhet bland oss för Guds sak på jorden. Men våra brister är övertydliga och vår mänskliga ovärdighet likaså. Jesus, Guds son, Frälsaren, är inte en himmelskt utvald tjänare, som fattat en del beslut – eller som på Faderns heliga kallelse, fram och tillbaka, svarat ”ja” lite här och ”nej” lite där – likt hur vi gör.

Alltså, Jesus svarade endast ”ja” på allt – för alltid, för alla tider. Sonen har sagt ett evigt ”ja” och ”Amen”! Guds son är ett evigt offer/offerlamm. Och just däri ligger hans gudomligt suveräna värdighet. Hör 2 Kor 1:19-20: ”Guds son, Jesus Kristus som vi har predikat hos er – jag och Silvanus och Timoteus – han kom inte som både ja och nej, utan i honom har det kommit ett ja. Alla Guds löften har i honom fått sitt ja. Därför får de också genom honom sitt Amen [sprängt målsnöre], för att Gud ska bli ärad genom oss.”

Den röda färgen

Om vitt var en av Jesu två tjänste- och helighetsfärger, så var röd (hebr. adom, grek. portyrun) en andra. När bruden i Höga V 5:10 avger följande om brudgummen: ”Min vän är strålande vit och röd”, då kan de ses som en profetisk bild av Jesus som både den som är vit från synd (syndfri), och som ”blodgivaren” till frälsning (blodröd). Och lyssna till 1 Petr 1:18-21: ”Ni vet ju att det inte var med förgängliga ting som silver och guld ni blev friköpta från det meningslösa liv ni ärvt från era fäder. Nej, det var med Kristi dyrbara blod, som med blodet av ett [vitt] lamm utan fel och brist. Han var utsedd redan före världens skapelse men har nu i dessa sista tider uppenbarats för er skull. Genom honom tror ni på Gud, som har uppväckt honom från de döda och gett honom härlighet, så att er tro och ert hopp står till Gud.” Det femte kapitlet i Uppenbarelseboken är kanske den mäktigaste texten i hela Bibeln. Läs gärna det i lugn och ro, i eftertänksamhet och tro.

Jesu ytterkläder

I 2 Kung 2:13-14 finns följande lydelse: ”Därefter tog han [Elisha, nästa huvudprofet] upp Elias [för närvarande huvudprofeten] mantel, som hade fallit av honom [då han i stormvinden for upp till himlen], och vände tillbaka och ställde sig vid Jordans strand. Han tog Elias mantel, som hade fallit av honom, och slog på vattnet och sade: ´Var är Herren, Elias Gud?´ Och när Elisha slog på vattnet, delade det sig åt båda sidor. Han gick över.” Kopplar detta bibelord med Joh 19:23-24: ”När [de fyra romerska] soldaterna hade korsfäst Jesus tog de hans kläder och delade upp dem i fyra delar, en för varje soldat. Men livklädnaden var utan sömmar, vävd i ett enda stycke uppifrån och ner [!]. Därför sade de till varandra: ´Vi skär inte sönder den utan kastar lott om vem som ska få den.´ Skriften [Ps 22:19] skulle nämligen uppfyllas: De delade mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad. Så gjorde nu soldaterna.”

Som sagt, profetisk belysning på Jesus, saknas inte i Bibelns GT. På område efter område kan läsaren av GT finna text och händelser, som sedan visar i NT, att han kom och gick en röjd och utstakad väg – allt efter en gudomlig plan. En förebild till Jesus som offerlammet finner vi i 1 Mos 37:3-4, 31-33: ”Israel [Jakob] älskade Josef mer än alla sina andra söner, eftersom han hade fått honom på sin ålderdom. Han lät göra en hellång dräkt [hebr. kethoneth] åt honom [Gezeliis bibelverk översätter till ”brokig kjortel”, och i en not görs tillägget: ”sammansatt av många bitar och av åtskilliga färger”]. The Companion Bible ger: ”coat [rock/kappa] of many colours”. The Message på svenska har: ”särk med vackra broderier”.

Doppad i bockblod

När hans bröder såg att deras far älskade honom mer än alla hans bröder, hatade de honom och kunde inte tala vänligt med honom.” De kom att slita av Josef hans dräkt och honom kasta i en djup brunn, och som det är skrivet: ”Men de slaktade en [ung] bock och tog Josefs dräkt och doppade den i blodet. Sedan skickade de hem den hellånga dräkten till sin far och lät säga: ´Den här har vi hittat. Se efter om det är din sons dräkt [inte ”vår brors”…jfr. Kain i förhållande till sin yngre bror Abel, 1 Mos 4:9-10]?´ Och han kände igen den och sade: ”Det är min sons dräkt! Ett vilddjur har ätit upp honom. Josef är säkert ihjälriven.´”

Och därmed är vi inne på i ämnet: ”Jesu ytterkläder predikar”. Även Jesu ytterplagg berättar vem han är. För begripligheten av påståendet, behöver både hebreiskans och grekiskans grundtexter komma till tals. Och i ärendet är det viktigt att komma så rätt i hebreiskan och grekiskan – det är realistiskt i frågan om vilken klädsort (hebr. beged/begadim/gelom/malbush/medev/ middah/salmah/sarbalin/simlah), och grek. t.ex. (endyma/esthesis/estehes/ himatismos/skepasma) – för en vuxen man det kunde handla om i det judiska samhället. Fast det är inte helt enkelt, vilket märks i att viss samstämmighet saknas när olika översättningar av Bibeln undersöks – dock är skillnaderna mest försumbara.

Inte hudnära

Men hudnära kläder, som det knälånga ”särklinnet” (också en sorts livklädnad) eller ”höftskynket”, kan rimligtvis inte vara det Bibeln riktar in sig på i denna sak. För dessa plagg på vuxna män, berördes vanligtvis endast om det var frågan om läkar- eller äldrevård, då de annars ansågs religiöst olämpliga/orena. Och faktum är, att med endast dess hudnära kläder på sig, betraktades en man som naken. Allmänt i romersk straffrätt, saknade den korsfäste helt kläder.

Medan inom judisk straffkontext med stenkastning (korsfästelse räknades som hedniskt och hade sin ursprungshistorik i fornbabylonien), hade den som dödades med sten (se Stefanos, Apg 7:54-60) kläder på sig. Och Jesus straffades visserligen romerskt med korsfästelse, men i orsak och verkan kan det konstateras, att det tragiskt nog var när de upprepade ropen från Jesu eget folk– ”Korsfäst honom!” – ekade i Jerusalem, som Pilatus utlämnade Jesus till att korsfästas. (Jämför hur det i GT, 1 Mos 37:31-36, är formulerat om Josef och hur han kastades i brunnen.)

I sammanhanget, åsyftas inte heller de halvlånga ytterkläderna: ”kjortel” och ”skjorta”. Vi är däremot på spåret när vi kommer in på begreppet ”livklädnad”. Dock bör man vara uppmärksam vid läsning, så att man får ordning på när de pekar på en närmast kroppen ”knälång” linneklädsel (särk) och när det rör sig om en yttre ”fotsid” (tunika) livklädnad. För även i detta blandas det i översättningar.

Utan att ta någon speciell ställning till texten, är det trots det intressant att se in i Jesu liknelse/berättelsen om den barmhärtige samariern (Luk 10:30): ”Jesus svarade [på en fråga om vem som är ens nästa): ´En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko [idag på det s.k. Västbanken] och råkade ut för rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lämnade honom halvdöd.´”

I judisk kultur

Så här kan principiellt den manliga klädkoden fastställas i den dåvarande judiska kulturen: 1) de hudnära underkläderna, som skulle döljas av, 2) en yttre (mellanklädnad) livklädnad, som i sin tur, 3) draperades/övertäcktes med en mantel. Och om man håller sig till ytter- och överkläder, då gäller likheter för hebreiskan i GT och grekiskan i NT, angående samma plagg. Nedanstående kan ses som aktuella i sakfrågan, men, som det markeras i Ungers Bible Dictionary: ”and other terms”.

Hebreiskan: ”livklädnad” (kethoneth), ”livrock” (petesh), ”efod” (aphad), ”dräkt” (beged), ”skrud”/”tunika” (hadarah),”mantel”/”turban” (addereth).

Och i grekiskan: ”livklädnad” (chiton), ”dräkt” (stolee), ”mantel”/”turban” (himation).

När summa summarum får bestämma, då kvarstår det två ytterplaggen ”dräkt”/”livklädnad” och ”mantel”/”turban” i en gemensam ljuskägla i de båda grundtexterna. Något komplicerat är det ändå, för där man förväntar sig ”livklädnad”, kan det vara översatt till ”dräkt”, alternativt till ”mantel” (”rock”/”kappa”), eller tvärtom. Hur som helst, två lager av ytter- eller överplagg är vad det i varje fall rörde sig om (jämför med vår tids kostym och överrock).

Längre än manteln

Författaren A. van Deursen skriver i sin bok ”Seder och bruk i Bibeln”, på sidan 48 och med bildhänvisning: ”Patriarkgestalt […]. Han bär en livklädnad (a, 1 Mos 37:3) som hålls ihop av en gördel (b). Över den har han en överklädnad (c, 5 Mos 22:12) eller mantel.” I boken ”Dagligt liv i Palestina på Jesu tid” av Daniel-Rops, skriver han på sid. 136-137: ”livklädnaden och manteln förefaller ha varit de två väsentliga plaggen på Jesu tid”, samt att rabbinernas fotsida livklädnad ”måste vara minst en handsbredd längre än manteln”. Det går således att utgå från, att det antingen var Josefs yttre klädnad, en dräkt/livklädnad eller hans mantel/rock, som hans elva bröder dränkte i bockblod. Folkbibeln 2015 har här valt att översätta hebreiskans kethoneth med ”dräkt”. Liksom samma översättning har i Matt 5:40 lydelsen: ”Om någon vill dra dig inför rätta och ta din tunika [livklädnaden], så låt honom få manteln också.”

Hur var det texten i Joh 19:23-24 löd: ”När soldaterna hade korsfäst Jesus tog de hans kläder [himatia] och delade upp dem i fyra delar, en för varje soldat. Men livklädnaden [chitona] var utan sömmar, vävd i ett enda stycke uppifrån och ner [!]. Därför sa de till varandra: ´Vi skär inte sönder den utan kastar lott om vem som ska få den.´ Skriften skulle nämligen uppfyllas: De delade mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad. Så gjorde nu soldaterna.”

Vävd i ett stycke

Det var enligt judisk religionstradition, endast överstepräster som bar en vit livklädnad vävd i ett stycke, och det hade inget med rikedom eller mode att göra. Så var inte heller förebilden/”skuggbilden”, Josefs klädnad i GT, med sina kanske många ihopsydda tygstycken och i flera färger, enbart en fråga om stil. Josef var gudomligt utvald och skickligjord för att i Egypten, både rädda och leda sina bröder samt sitt folk. Josef bar som i förväg, en dress vilken förebildade det ”statsmanämbete” som väntade i Egypten. Den översteprästerliga hellånga vita livklädnaden utan söm, vävd i ett enda stycke – uppifrån och ner – symboliserade att innanför den ”fanns” Gud i ”en”/som ”en” (både GT och NT är nödvändiga för att tydliggöra treenigheten). Som representant för Gud (”som Gud”), gick översteprästen, enligt lagen [Thoran], en gång om året i sin vita hellånga livklädnad, in i templets allra heligast – med blod från bockar ([!] och tjurar för sin och folkets synder – och bringade försoning både för sig själv och folket.

Observera pojken Samuel [jfr. Josef och Jesus] som ett klädexempel (1 Sam 1:24-28, 2:18): ”När hon [mor Hanna] hade avant honom [sonen Samuel], tog hon med honom till Herrens hus [tälthelgedomen i Shilo]. Hon tog också med sig tre tjurar, en efa mjöl och en lägel vin, och förde honom in i Herrens hus [tälthelgedomen] i Shilo. Pojken var då ännu helt ung. De slaktade tjuren och förde sedan fram pojken till Eli [översteprästen]. Hon sade:´ Hör på mig, min Herre [ej Herren Gud]. Så sant du lever, min herre: jag är kvinnan som stod här bredvid dig och bad till Herren. Den här pojken bad jag [då] om, och nu har Herren gett mig vad jag bad om. Därför vill jag nu ge honom tillbaka till Herren. Så länge han lever ska han tillhöra Herren. ´Och de tillbad Herren där […] Samuel gjorde tjänst inför Herrens ansikte och var redan som pojke klädd i linne-efod [”färggrann prästdräkt”, 2 Mos 28:6f, 39:2f: Folkbibeln 2015].”

Det allra heligaste

Templet i Jerusalem hade ett tungt decimetertjockt och flera meter långt och brett draperi/väv, som skiljde det heliga från det allra heligaste rummet. ”Förlåten” var i färg djupt mörkröd, i mörk purpurton, som friskt blod (2 Mos 26:31-37). Den var vävd i ett stycke uppifrån och ner, då den profetiskt därmed visade på den ”oöppnade nåden”, som den kommande Jesus Messias/Kristus skulle öppna vid sin offerdöd. Eller om vi vänder på det: Templet i Jerusalem, det heligaste och förhänget var ”skuggbilden”.

Den gudomliga verklighetens dimension: templet och det heligaste, var inget mindre än Jesus och himlen. Men hans kropp var även i symbolvärde: den ännu ej genomträngda ”förlåten”, ja, den ännu ”ej brustna nåden”. Den ”nådesdörren”/”vägen” öppnades i det ögonblick, när Jesu hjärta brast, när hans blod rann och då han gav upp andan. Som det står att läsa: ”Bröder, i kraft av Jesu blod kan vi därför frimodigt gå in i det allra heligaste, på den nya och levande väg som han öppnat för oss genom förhänget, det vill säga sin kropp.” (Hebr 10:19-20)

Jesus var den ende som i praktiken hade full värdighet (till skillnad mot de som i ”skuggbilden” var överstepräster) att bära en vit livklädnad utan söm, vävd i ett stycke, uppifrån och ner. Jesus var absolut ett (sammanvävd) med sin himmelske Far, och dessutom utan en enda synd (söm), uppifrån och ner; från begynnelsen till änden. Ja, Jesus var (är) den högste i alla de utskrivna namnen på de gudomliga funktionerna, exempelvis: Sonen (Matt 24:36), Människosonen (Matt 12:8), Profeten (Joh 1:20-21). Men även alla andra benämningar om honom, kan tecknas med versal. Han är i alla avseenden: stor, större, störst!

Lott och lån

Förresten, vad hade Jesus för kläder efter sin uppståndelse från de döda?De hudnära kläderna förutom höftskynket, samt måhända bälte och sandaler, hade de fyra romerska soldaterna delat upp i lika delar mellan sig, och livklädnaden hade de dragit lott om? När Maria mötte honom utanför trädgårdsgraven (Joh 20:11-18), måste han ha varit naturligt klädd eftersom hon först trodde att han var örta- eller trädgårdsmästaren (ann. övers. trädgårdsvakten). Kan möjligen en sänd ängel ha lagt in en uppsättning trädgårdsmästarkläder (allt. trägårdsvaktarkläder) i graven från en arbetsbod intill?

Plussa detta: När Jesu föddes skedde det i ett lånat stall/krubba (Luk 2:6-7). När han red in i Jerusalem var det på en lånad åsna (Matt 21:1-5). Och graven var ”utlånad” till honom av Josef från Arimatea (Mark 15:42-46). Efter uppståndelsen visade han sig för Maria, realistiskt i lånade kläder från en trädgårdsbod. Stallet/krubban stod kvar efter att familjen lämnat, och Josef fick tillbaka sin grav efter uppståndelsen. Åsnorna skulle ”strax” återlämnas, menhur det gick med kläderna, omnämns inte.

Flera bilder

Det som närmast kan behandlas i ämnet är: 1) Jesu dräkt i sin himmelska tillvaro, 2) Jesu livklädnad och mantel i sin jordiska tjänst, 3) Mantelns betydelse inom Guds rikes historia, 4) Manteln som bildspråk i Guds ord.

Om vi säger – att Jesu livklädnad symboliserar hans andliga och moraliska rättfärdighet åt oss, vilken skyler över vår ”nakenhet” inför Gud, och att hans mantel symboliserar hans Andes frälsningskraft i våra liv – är vi nog inte fel ute. Vi får hålla med Jesaja i Bibeln (64:6), att våra egna ”rättfärdiga gärningar är som en fläckad dräkt”, samt även stryka under orden i Martin Luthers psalm 237:2: ”Vår egen kraft ej hjälpa kan, vi vore snart förströdda. Men med oss står den rätte man, vi stå, av honom stödda.”

Profetiska bilder på treenigheten förkommer i Bibeln i flera meningar. De kan möjligen också ses i de tre klädsorterna: 1) de hudnära (Fadern), 2) den yttre livklädnaden (Sonen), 3) den överlagda manteln (Anden). Jämför med skapelsen: 1) Anden ”svävade/ruvade över vattnet”, 2) Fadern ”släppte fram” eller ”sände” Sonen/Ordet med: ”Varde ljus!”, 3) I och genom Sonen/Ordet ”blev det ljust”. Eller fokusera på händelsen i Edens lustgård efter Adam och Evas syndafall, då de gömt sig: 1) ”Vid kvällsbrisen” (Anden), 2) Fadern hördes ”vandra i lustgården”, 3) Och genom Sonen/Ordet gick budskapet ut: ”Var är du?”

Manteln

En judes förnämsta plagg var utan motstycke, manteln. Om dagen tjänade den stora klädnaden som överrock, och om natten som filt, liggunderlag eller kudde. Manteln ansågs så väsentlig, att lagen (Thoran) fastslog, att om den blivit inlämnad som pant, kunde den utan hinder hämtas ut hos pantmottagaren/ ”pantbanken” till natten – så att ägaren eller geldenären (den skuldsatte) kunde ha den att sova under (2 Mos 22.26). Reflektera kring vad manteln innebar då Jesus på ett åsneföl red in i Jerusalem (Matt 21:6-8). Först för lärjungarna att, kanske både under förvåning och stolthet, få lägga sina mantlar på fölet och åsninnan för Jesus att sitta på. Och sedan för folket, säkert i hänförelse och ödmjukhet, att lägga sina mantlar på vägen (i sig inget märkligt, då det hände att manteln t.o.m. brukades som dörrmatta vid besök av en förnäm person), med risk för att de både skulle kunna gå sönder av klövtrampen och bli nedbajsade.

Det är inget underligt, att när Gud vill beskriva sin helighet/härlighet/makt, då på flera sätt använder manteln som bild. Folk förstod budskapet. Och så hade man ju också tillgång till hela sitt judiskhistoriska material, antingen muntligt eller i skrift. Enligt den judiske historieskrivaren Flavius Josefus (romerskt), född år 37 e.Kr. (han levde alltså samtida med den apostoliska kyrkan), med det judiska namnet Josef ben Mattias, kunde Jesus som tolvåring alla fem Moseböckerna utantill, vilket gällde för alla judiska pojkar vid tolv års ålder. En blick in i himlen får bibelläsaren vara med om i Jes 1:1 (740 f.Kr.): ”Året då kung Ussia dog såg jag Herren sitta på en hög och upphöjd tron, och släpet på hans mantel uppfyllde templet.” I Hebr 1:11-12, heter det exempelvis om de skilda delarna av Guds ursprungliga skapelseverk i citat från Psaltaren: […] du ska [innan evigheten bryter in] rulla ihop dem som en mantel och de ska bytas ut som kläder.”

Hörntoffsar

Men för att knyta an till Jesus, kan vi ta in Mark 5:25-29, då han befinner sig i en folkmassa: ”Där fanns en kvinna som haft blödningar i tolv år. Hon hade fått lida mycket hos många läkare och lagt ut allt hon ägde, men inget hade hjälpt, hon blev bara sämre. Hon hade hört talas om Jesus, och nu kom hon bakifrån i folkmassan och rörde vid hans mantel [”hörntofsen”, Matt 9:20, Luk:8:44, vilka bars som symbol för Guds bud], för hon tänkte: ´Om jag bara får röra vid hans kläder blir jag frisk.” Genast stannade hennes blödning, och hon kände i kroppen att hon var botad från sin plåga.”

Här är det på sin plats att framföra hur mäktig en mantel med buds-hörntofsar (torah-tofsar) var med sina tre betydelser: 1) främst löftesdelen, 2) därefter kärleksdelen, 3) och på det ceremonialdelen. Det är inte svårt att föreställa sig hur kvinnan kopplade sig till löftesdelen av lagen/buden. Tyvärr visade det sig att detta synliga kunde missbrukas: ”Den stora folkmassan lyssnade gärna på Jesus, i sin undervisning sade han (Mark 12:37b-38): ´Akta er för de skriftlärda, som njuter av att gå runt i långa mantlar och bli hälsade på torgen.” Högmod ligger alltid och pyr. Att vilja skryta är aldrig långt borta. Om det förr i frikyrkligheten i vår närtid, kunde vara uppvisning av stora biblar och snygga portföljer, så är det månne idag: långa teologititlar och senaste digitala utrustningen.

Mörkblått

Saken med hörntofsar hade sin grund i 4 Mos 15:37-40: ”Herren sade till Mose: ´Tala till Israels barn och säg dem att de, släkte efter släkte, ska göra sig tofsar i hörnen på sina kläder och sätta mörkblått [en tredje specifika färg för Jesus?] snöre på varje hörntofs. Ni ska ha sådana tofsar, och när ni ser dem ska ni tänka på alla Herrens bud och göra efter dem och inte följa era egna hjärtan och ögon, som lockar till otrohet. Så ska ni tänka på och göra efter alla mina bud och vara heliga inför Gud.” Detta vara allmänt för judiska män, men för prästerna fanns särskilda föreskrifter (2 Mos kap. 28), som gällde både för präster i allmän mening och för överstepräster

Citerar från Herrens tal enbart två verser ur kapitlet (3-4): ”Säg till alla era konstbegåvade män, som jag har fyllt med vishetens ande, att de ska göra kläder åt Aron för hans vigning till präst åt mig. Detta är de kläder de ska göra: bröstsköld, efod, kåpa, rutmönstrad tunika [livklädnad], turban [mantel] och bälte. De ska göra dessa heliga kläder [ Mose] åt din bror Aron och hans söner [prästsläktet för all framtid] för att Aron ska tjäna som präst åt mig.”

När kvinnan med blodgång närmar sig Jesus för att röra vid hans mantel-hörntofsar (ann. övers. ”flik”), då är hon helt övertygad om – att det hon hört om Jesus, hur sann och god han var som ”präst”, profet, lärare och mästare till skillnad mot präster, skriftlärda och lagkloka i Stora rådet – skulle medföra att hon blev botad. Efteråt, när Jesus berättade för henne, att kraft hade gått utifrån honom vid hennes beröring – blev hon ju inte mindre övertygad om att hon både hade förstått rätt och handlat rätt.

Några fåror

Fördelningar av manteln som faktor kan i Bibeln hänföras till några fåror, fast man får alltså ta i beaktande att det kan skilja sig något mellan de olika översättningarna: Manteln som bildspråk: 1 Kung 11:30, Ps 104:2, 109:19. Manteln som skydd: 1 Mos 9:20-23, 1 Kung 19:13, Jer 13:26, Matt 5:40, 24:18, Mark 10:50, Luk 22:36, Joh 12:8, 2 Tim 4:13. Manteln som ära: 1 Sam 15:27-28, 1 Kung19:12, 24:5-8, Jes 3:6, Sak 8:23. Manteln som kraft: 2 Kung 2:8. Jesu mantel: 1 Mos 49:11, Job 29:14, Höga V 5:7, Jes 59.17, Mark 15:17, Joh 13:4-5.

Framtidsperspektiv

Vad sägs om följande i ett evigt framtidsperspektiv: ”Och jag såg himlen öppen, och se: en vit häst, och han som satt på den heter Trofast och Sann, och han dömer och strider i rättfärdighet. Hans ögon var som eldslågor, och på huvudet bar han många kronor.Han hade ett namn skrivet som ingen känner igen utom han själv, och han var klädd i en mantel [i New International Version, går tankarna till en elegant ämbetsdräkt: ”dressed in a robe”], som var doppad i blod, och hans namn är Guds ord. De himmelska härarna följde honom på vita [!] hästar, och de var klädda i vitt [!] linne […]. Och på sin mantel och på sin höft har han ett namn skrivet: ´Kungarnas Kung och herrarnas Herre´.” (Upp 19:11-16)

Låt oss aldrig sluta att i tro läsa/studera/forska i Bibeln om Jesus och hans underbara helighet, härlighet, glädje, kraft och visdom! Som Anden förblev över Jesus efter dopet vid floden Jordan, så förblir den profetiska Anden i Bibeln om honom! När robbot-AI (Artificiell intelligens) tar över och ändrar i digitala ”översättningar”, så består pappersbiblarna – och därmed ett läge att (som förr) se Jesus i Bibeln.

För dig och mig

Det Jesus gjorde i sin frälsnings- och försonargärning, var ytterst – när vi zoomar in det mot ett centrum – för dig och mig! Jesus tar sina heliga ”U-svep”: Först 1) ”stiger han ner” i/in i oss, utifrån vår tro på honom och vår frälsning/den nya födelsens under.Sedan 2) ”rör han sig runt” i oss, till en pågående helgelse/överlåtelse.Slutligen 3) ”rycks vi upp med honom”, vid hans andra tillkommelse/vår himmelsfärd (1 Tess 4:13-18).

Biblisk tro – är just tro, men blir till visshet. Vi som troende kan likt Jesus röra oss i ”U-svängar”, fast då bokstaven sedd vågrätt liggande, men fortfarande utgående från bokstavens topp. Överlåtna åt den helige Ande, kan vi gå ut i världen med bekännelsen att vi – som Jesus – kommer direkt ifrån Gud, och är på väg tillbaka till honom igen. I Anden kommer vi och går. Vi stiger fram och vi stiger tillbaka. Som Jesus formulerar det i Joh 3:8: ”Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den är på väg. Så är det med var och en som är född av Anden [ann. övers. ”född ovanifrån”].”

Om de första lärjungarna skrivs det: ”Och de gick ut och predikade överallt, och Herren verkade tillsammans med dem och bekräftade ordet genom de tecken som åtföljde det.” (Mark 16:20) Lite längre fram i apostlatiden heter det: ”Paulus och Barnabas stannade där [Ikonium] en lägre tid och talade frimodigt i förtröstan på Herren, som bekräftade sitt nåderika ord genom att låta tecken och under ske genom deras händer.” (Apg 14:3)

Gud och Bogren

En av de helig Ande-uppfyllda evangelisterna för längesedan i Sverige, hette Bogren i efternamn. Han brukade säga då han i sina evangeliska ”U-svängar” förflyttade sig i landet, mötte människor och höll väckelsemöten: ”Här kommer Gud och Bogren”. Gud ledde, och Bogren följde. Att ha Fadern först, före sig själv – att gå i Jesu fotspår (1 Petr 2:21), och inte i sina ”egna” – att vara ledd av Anden, och inte styrd av ”annat”, är både för en enskild kristen och en församling – det bästa och det gudomligt rätta.

Sätt in dig själv i tron att Jesu vackra livklädnad och stiliga mantel, är en del i hans överlämnade förebild av sig – vilken kan studeras mellan de profetiska utsagorna om frälsningens innehåll och gåvolöften. Nämnas kan t.ex.: Jesu integritet, säkerhet, självständighet, kärlek- och offerattityder. I allt om Jesus i Skriften, vare sig det handlar om det som endast hör till honom som Guds son och frälsare, eller det som också överförs på oss – så stimuleras för det första tron och för det andra aktiveras tron till handling. Överstepräst- och överherdetjänsten (1 Petr 5:4, ann. övers. ”högste herden”) är helgade enbart åt Jesus, men i hans frälsning har vi i andlig bemärkelse, blivit både Guds barn (1 Joh 3:2), samt kungar och präster (Upp 1:6, 20:6, 1 Petr 2:5, 9).

Tre kategorier

Iklädda hela Jesu rättfärdighet, kan vi möta världen och varje tidskultur. Israel som ”Jesu land”, kan den kristne också knyta till sig som hemmahörande i ämnet: alltså till allt det som hör samman med Jesu liv och gärning, bl.a.: Nasaret, Betlehem, Jordan, Jerusalem, Golgata, Betania o.s.v., ska således inte blandas med själva frälsningens innehåll och mening. En uppställning i värde kan tecknas som följer: 1) Frälsningens under (innehåll/löften), 2) Jesus som förebild (kännetecken/attribut), 3) Israel (platsen/det ”heliga judalandet”).

Som Jesus gjorde sina ”U-svep”; ”gick omkring och hjälpte alla som var under djävulens våld”, när han levde och verkade här på jorden – kan vi i Kristi sinnelag, med hans värme och glöd, i hans anda av stil och kontroll – röra oss bland samtidens människor i syfte att vinna och vårda. Och vi har ju ingen anledning att skämmas, utan kan osynligt i tron sätta in oss själva i Jesu igenkänningstecken/attribut (2); identifiera oss med hans fotsida livklädnad och manteln med hörntofsar (förnäma tjänstekläder), som om vi själva bar dem.

Föreställer mig, att i tron i mig, lever Herrens tal till Mose i 2 Mos 28:2, förhärligat av Jesus: ”Och du [Mose] ska göra heliga kläder åt din bror Aron till ära och prydnad.” Med rak rygg, i Jesu stolthet, och med ögon som lyser av frälsningens verklighet, kan den troende leva och verka i förtröstan på Ordet och i förväntan på Anden. För egen del håller jag mig till – när jag utåt tjänar Gud bland folk – inte som om jag vore i negativt underläge, snarare ser jag mig som att vara i positivt överläge.

En uppsättning med några av det förebildande hos Jesus tecknar jag här, d.v.s. (”fotspåren”) det som ligger utanför själva frälsningsmotiven och försoningsföljderna, samt hans förhållande till Fadern, Anden och änglarna – men för den skull inte i avsaknad av profetiska laddningar. Förutom Jesu ”klädval”, pekar jag på hans integritet, hans uppträdande och bemötande, hans odlandet av relationer, sättet han pratade och undervisade på, hur han vandrade omkring, vilka han särskilt tänkte på, folkligheten, hur han deltog i fest och sorg. Men att mena sig kunna avgöra vad ”Jesus skulle ha gjort”, eller syfta till att försöka göra sig lik honom utseendemässigt, är förmätet och bibliskt/teologiskt osunt. Grunna och samtala kring det kan vi däremot alltid göra.

Då han led

Sant är att Jesus led oerhört under sin tid på jorden i Juda land, som det är skrivet i Hebr 5:7: ”Under sin tid här i köttet ropade han högt under tårar när han bad och vädjade till den som kunde rädda honom från döden, och han blev bönhörd och fri från sin ångest.” Eller som det är benämnt i Matt 8:20: ”Jesus sade till honom [en skriftlärd]: ´Rävarna har lyor och himmelens fåglar har bon, men Människosonen har ingenstans att vila sitt huvud.´” Fast, antingen är lidandet knutet till honom som ”Smärtornas man” (Jes kap. 53) i egenskap av att vara Jesus Messias/Kristus, eller så led han dolt för världen i sin ensamhet; måhända var nätterna extra tunga.

Men när Jesus kom ut bland människorna, vare sig det var dag eller natt, mötte de inte en stukad, lågmäld och irriterad personlighet. Inget framgår i evangelierna eller NT i övrigt, att Jesus uppfattades – i liv och gärning – som en förlorare, en bortvald. Nej, tvärtom kan det konstateras, att han uppförde sig som en vinnare, en utvald, invald, ständigt ”omvald”. I Jesu förebildande verk (”fotspår”), i samspel med Bibeln i övrigt och med Hjälparen den helige Ande – söker jag finna min tillvaro i tro och tjänst för Gud.

Sigvard Svärd

#Sigvard Svärd #Läsarmejl #Undervisning

Dela:

0 kommentarer

Kommentera

Alla kommentarer modereras. Antal tecken kvar: 340

Idag är det torsdagen den 18 juli 2024, vecka 29 och klockan är 00:17. Fredrik och Fritz har namnsdag.


Vill du bli frälst och få evigt liv? Ta då emot Jesus genom att be högt:

Jesus, jag tar nu emot dig och bekänner att du är Herren. Jag tror att Gud har uppväckt dig från de döda. Tack att jag nu är frälst och har fått evigt liv. Amen.


Senaste bönämnet

2024-07-17 22:26
Ber att ung familj får frid och inte stressar sönder sig.

0 ber för bönämnet!


Senaste artiklar

Matteus 1:1 - Kommentar

Profetia förutspådde mordförsöket på Donald Trump fyra månader i förväg

Donald Trump skjuten på valmöte i Pennsylvania

Hur blir man Guds barn?

Christer Åberg berättar om sin frälsning i vekkelseteltet i Stockaryd

Målle Lindberg, 95, sjunger och talar om himlen i tältet i Stockaryd

Halleluja Jesus är min vän - Sång med Christer Åberg i tältet i Stockaryd

Historisk kväll med Målle Lindberg, 95, i tältet i Stockaryd

Är alla Guds barn enligt Bibeln?

Gud blev människa


Senaste kommentaren

Andy Svensson - 16/07-24 13:06
Joe Biden sa 5 dagar innan Trump blev skjuten den 13 att sätta Trump i sikte. Siffran fem i Bibeln står för död och siffran 13 för otur . Vi lever i en förvriden värld och behöver visdom från Gud . Som Lars-Göran skrev lös Bibeln och bli vis 😊👍🏽

Skrevs i Profetia förutspådde mordförsöket på Donald Trump fyra månader i förväg


Ditt stöd behövs nu!
SWISH: 072 203 63 74
BANKKONTO: 8150-5, 934 343 720-9
IBAN: SE7980000815059343437209 BIC: SWEDSESS
Att sätta in på bankkonto går alldeles utmärkt i fall du vill vara månadsgivare.
FACEBOOK TWITTER YOUTUBE TIKTOK INSTAGRAM