Vad då överge församlingen/församlingar?

LÄSARMEJL - Alla åsikter är skribentens egna.

Bild: Världen idag.

Således, vad är det få i fråga om församling (om det gäller den hednakristna) som inte bör överges?

Den första Jesus-Messias/Kristusförsamlingen blev till i Jerusalem år 33 e.Kr.; 10 dagar efter Jesu himmelsfärd (Apg 2:3-11, 41-47, 6:7). Den stora Jerusalem-församlingen utgjordes endast av judar, och var också judiskt färgad i lära och handlingar – närmast i tid bakåt genom mosaiska (Mose lag/Gamla Förbundet) synagogaförsamlingar (Luk 4:14-30, Matt 18:17). Det avgörande nya var (Rom 8:1-4) tron på Jesus som Guds son och Frälsare, samt den helige Andes direkta verkan (Andens nådes-lag/Nya Förbundet). I många synagogor var man positiv till förkunnelsen om att Jesus från Nasaret var den utlovade Messias (Apg 9:1-2, 13:5).

Snart började mission från den ”judekristna” församlingen i Jerusalem att nå också hedningar. Det startade med blandfolket judar/samarier i Israel (Apg 8:5-8), och efter en tid nådde evangeliet även till syrianer och romare i Antiokia (Syrien). Staden har kommit att kallas för ”den hednakristna församlingens vagga”. Där myntades också (ök)namnet ”kristna” eller ”Kristusanhängare” (Apg 11:25-26).

Efter år 70, med Jerusalems förstöring, kan man inte historiskt följa någon uttalad judisk-Messias/Kristusförsamling, fram till för bara några årtionden sedan. De som fanns t.ex. i Mindre Asien och Italien, dog ut genom andlig tillbakagång, inre konflikter, villfarelser och förföljelser. Däremot har mosaisk-judiska synagogaförsamlingar alltid haft sin avgörande plats i historien, där inre sekularisering samt assimilation till samhällena hållits borta. Kan tilläggas att den hednakristna församlingen i Antiokia, efterhand kom att ledas bort från det ursprungligt kristologiska av somliga antiokenska teologer.

Den hednakristna församlingen får nu till en början stå i fokus här, då följande bibelsats läses (Folkbibeln 2015): ”Och låt oss inte överge våra sammankomster, så som några brukar göra…” (Hebr 10:25a).

I stora drag, med bara en mindre mängd bibelställen (NT) som underlag, av alla som kan fogas hit – får min utredning av sammanhanget bli denna:

Kan knytas ihop

1) Låt oss alltså säga att texten handlar om Jesus/Guds församling. Därmed i sin grund, inget mindre än gudomlighet uppenbarad på jorden: Matt 16:18, Apg 20:26.

2) Då kan vi också tala om en inre himmelsk kärna: ”ljusstaken”, heligheten och härligheten, Kristi kropp, Anden; den gudomliga substansen i syndaförlåtelsen, i kärleken, i dopet i nattvarden: Upp 2:4-5, 7, Ef 1:22, Rom 6:1-5.

3) Den hednakristna församlingen leds i samverkan med Anden till att vara och bli ”Jesu brud”, och kunna utföra allt Guds verk: Ef 4:11-13, Upp 19:7-8.

4) Uppdraget gäller både i andevärlden och här i den fysiska världen: Ef 3:8-11, Kol 1:18-20, 24-27. ”Vapnen” ska vara av himmelskt slag (2 Kor 10:4-5), men hur nära ligger inte att manipulera fram manifestationer och konkurrera om uppmärksamheten.

5) Tänk kring församling/ar oavsett teologi; små grupper, fria gemenskaper, föreningar, organisationer, historiska kyrkosamfund och moderna ”rörelser”; lokalt, regionalt, nationellt och universellt: Apg 8:1, 9:31, 14:20b-23, 15:30-35, Filem v. 2, Upp 1:4.

6) Ja, församlingen/ar inåt och utåt: samhällsjuridiskt ägande och ekonomiskt statskontrollerat; visioner, verksamhet, principer, liturgier, kultur/miljö: Apg 15:36-41, 16:6-10, Upp 3:7-8, 1 Kor 14:26, 16:10-16. Lägg märke till, att ju mer mänskligt som inbegrips, dess mer ord pockar på att användas (jfr. punkterna 4-6 med 1-3). Stanna upp inför, att när presentationen av och undervisningen om ges i det gudomliga NT, om den hednakristna församlingen/arna räcker det med 27 böcker. Skillnaden i omfång blir mycket betydande, när de ”mänskliga texterna” i all bokutgivning, ställs mot den märkligt ”kortfattade” profetiska uppenbarelsen.

Således, vad är det få i fråga om församling (om det gäller den hednakristna) som inte bör överges? Knyt nu det kommande stycket i 6 punkter, med det övre i tur och ordning – och ett svara på frågan kan skönjas:

1) Knappast vill många överge vad denna punkt står för, då det endast rör sig om gudomlighet.

2) Inte vill heller många överge det som här presenteras, då också detta enbart handlar om gudomlig verklighet.

3) Men här blir det problem som kan sluta med att man överger församlingen. Gudomligt blandas nämligen med mänskligt.

4) Och här uppstår också orsaker till att överge, därför att det både innehåller gudomligt och mänskligt. Biblisk lära är en sak, och teologisk tolkning är ibland en annan sak.

5) Kyrko- och väckelsehistorien visar hur svårt att har varit, att skilja det direkt gudomliga åt från mänskligt fattade beslut.

6) I detta med visioner och verksamhet, ligger övergivande snubblande nära, eftersom det många gånger inte bara omfattar Andens verkan – utan i hög grad om mänskliga känslor, rädslor och omdömen.

Guds rike är större

Så vad händer den som inte längre deltar i församlingsliv/kyrkogemenskap?

Denna fråga besvaras bäst genom att vi erkänner storheten Guds rike, som större än församlingen/arna. Fader, Son och Ande, verkar heligt och härligt genom församlingen/arna – men denna aktivitet utgår i sin linda från Guds rike och hör alltid hemma där. Därför är församlingstanken/församlingslivet, trots bilden av Kristi kropp och bruden – underordnad den större gudomligheten: Guds rike (se blad 1 och 2): Mark 1:14-15, Luk 23:39-43, Mark 9:1, Apg 1:8, Matt 24:14. Församlingen/arna existerar inte oavhängigt Guds rike, ungefär som om det vore en egen ö/öar.

Guds rike är Fader, Son och helig Ande (gudomligheten), är Guds ord (Bibeln), är änglavärlden, är skapelsen, är frälsningen, är äktenskapet. Det betyder, att den medlem som drar sig undan engagemang, på grund av uppfattad mänsklig brist i Jesu/Guds församling/ar – exempelvis villolärighet, maktfullkomlighet och missbruk – därmed inte lämnar Guds rike; inte hamnar utanför dess gränser. Kroppslig sjukdom eller psykisk ohälsa behöver inte ens nämnas i ärendet.

Men det finns enligt Bibeln, församlingsvård som inte endast uppmuntrar och förmanar i samband med handlingar som uppenbart går emot Guds ord. Utan som också till slut skiljer en medlem från församlingstillhörigheten om ingen ändring sker: 2 Tim 4:14-18, Tit 3:10-11, 1 Kor 5:1-2. Dock måste det slås fast, att en kristens identitet inom Guds rike – inte i första hand är i församlingen/ar, med sin blandning av både gudomligt och mänskligt – utan i Kristus.

Judar i förskingring

Hebreerbrevet (skrivet omkring år 64 e.Kr.) var nog i första hand ställt till en gemenskap av Kristustroende judar i förskingring (diaspora), kanske främst boende i Rom. Möjligen var adressaterna också anslutna till större, alternativt mindre församlingar. Medlemmars små hus/lägenheter eller lokala synagogor kunde utgöra mötesplatser. Bibelöversättningarna skiljer sig något åt i fråga om den grekiska grundtextens ten episynagogen. Somliga översätter denna term i NT med just ”församlingen”, andra med ”gemenskapen” och åter andra med ”samlingarna” eller ”sammankomsterna”. Vem som är författaren till brevet, utöver den helige Ande, har aldrig slutat att debatteras. Särskilt Paulus har nämnts, men även Barnabas och Apollos.

Men var vad det som gjorde, att det här med att ”inte överge”, togs fram särskilt i detta ”församlingsbrev”?

Jo, det synes som om dessa ”kristna” judar/hebreer, överlag funderade på att återvända till judendomen med förbud, prästämbete, altare och offer. Redan i detta var det frågan om en irrlära, gentemot det enkla evangeliet om Jesus och den nåderika försoningen med Gud. Men det verkar som om det bland dessa förekom sådana som inte ens var med då ”de andra” samlades, eller inte gick till ”sin synagoga”. De hade kanske låtit det gå dithän att det blivit en ”sed”, en tradition, närmast som en doktrin. Den grekiska grundtexten anger ordet sed med ethos. Det kan kopplas till begreppet ethnos, som har med etnicitet att göra. Således kan det ha rört sig om en grupp hebreer/israeliter, som genom särskild ansedd ”stamtavla” (jfr. ebioniter) såg sig vara lite förmer än andra judar.

Fast vad som låg bakom att de drog sig undan från gemenskapen, kan lika väl har varit politiskt färgat (typ selotism-fariséism), eller mer av ren religiös art (sadducéism-esséism). Men det kan även ha rört sig om kvarlevor från gammal ”judisk” ockultism: tillbedjan av Guldkalven (2 Mos 32:4), eller av kopparormen Nehustan (2 Kung 18:4), avguden Molok (Apg 7:43) eller av Tammuz (Hes 8:14-18). Men likaväl kan det ha gällt att de blivit influerade av romerskt-hedniska myter, eller för den skull sekulärt livsmönster i allmänhet. Hur som helst, hade den här ”gruppens” intresse av att delta i mötena/gudstjänsterna och i mer praktiska aktiviteter – svalnat, rent av kallnat.

Starkt uttryck – samt kontenta

Uppmaningen att inte överge, anges i den grekiska grundtexten som enkatalipo av enkataleipontes – ett mycket starkt uttryck. Exempelvis använde Jesus en viss form av ordet på korset då han ropade: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergett (enkatelipes) mig?” (Matt 27:46) Likaså brukade Paulus en variant av ordet om medarbetaren Demas, då han skriver att denne av kärlek till den här världen ”övergav” (enkatelipon) honom (2 Tim 4:10).

Kontentan jag har kommit fram till i min analys får denna formulering:

Frågan i bibelbrevet om att inte ”överge”, handlar för det första inte om en hednakristen församling utan om en judekristen. Och för det andra, rör det sig om ett ”övergivande”, som är betydligt mer djupgående – än att några av brist på egen ork, eller på grund av avvikande åsikter beträffande en hednakristen församlings aktiviteter, eller av besvikelser då det förekommit utnyttjanden, krav eller mobbning – avstår från ett församlingsliv, och det utan något dåligt samvete.

Frihet och oberoende är evangeliskt (1 Kor 9:19-22). Det kan även kännas som om Guds rike blir ett ”skydd” mot hetsen, ”likakraven” eller allt inkluderande i vissa församlingsstrukturer. Både ”motgångs” och ”framgångsteologi” ställer till det, var och en på sitt sätt. Andliga ”överdrifter” eller ”underdrifter” likaså. Somligt som höjs till skyarna, är snarast kontraproduktivt.

Men med det sagt, kan det inte råda någon tvekan om en kristens behov av närhet till andra troende, samt något slags deltagande i att uppfylla planen med den gudomliga församlingen/arna. Jämställ dock inte individuellt/enskilt engagemang inom Guds rike, med ”privatreligiositet”. För det kan faktiskt uppfattas som befogat, av någon läromässig orsak kanhända, av oro för viss verksamhet, eller av social anledning – att inte vara inlemmad i en etablerad och av samhället ”godkänd” församling.

Hur det än förhåller sig med detta, är det likväl upp till den ”obundne” att leva för Herren. Ja, att ansvarsfullt hålla sig till hans ord och låta sig fyllas av den helige Ande – med bruk av allt det som himlen bjuder på och utbildar med. Den bibliskt evangeliska tron, kan levas ut via församlingsgemenskap med andra. Men kan ur samma (minst) gudomliga helighet bli känd som Guds rike, genom en ensamhetskristen någonstans i världen.

#Sigvard Svärd #Församlingen #Undervisning

---

0 kommentarer

Kommentera

Alla kommentarer modereras. Antal tecken kvar: 340