Skolskjutning

Ibland mår man bra av uteblivna svar

Ibland är det bra att svara: "Vi vet inte", och sedan acceptera det svaret. Både i den stunden och sedan för alltid om man aldrig skulle få ett svar. Det är faktiskt en läkedom i sorgearbetet.

De flesta vill ha svar på varför massmordet på skolan Campus Risbergska komvux i Örebro skedde. Varför valde skytten att ta tio liv, dessutom försöka ta sex till och sedan skjuta sig själv? Han sköt över 50 skott så han försökte ju skjuta många fler. Det kan visa sig att vi aldrig kommer få svar på de frågorna.

Ibland måste vi lämna varför-frågorna. Vi kommer må bäst så.

Varför-frågorna

När min fru och lille son dog plötsligt två dagar innan julaftonen 2008, bestämde jag mig tidigt att jag skulle lägga ner alla varför-frågorna. För ibland får man faktiskt inga svar. Det beslutet har jag mått bra av.

De varför-frågor som jag då i första hand la ner var de "varför Gud?" Jag förstod att ibland händer det saker och ting på grund av den tillvaro vi lever här på jorden. Det är inte mitt fel och det var absolut inte Guds fel. Inte heller var det min frus fel och inte heller min sons fel. Han var ju bara några timmar gammal när han dog, då hade han inte hunnit synda. Och min fru, hon var frälst och räddad genom sin tro på Herren Jesus Kristus, då hon hade allting klart med Gud.

Men jag ställde varför-frågorna till ambulanspersonalen när de kom för att ta hand om min höggravida fru som plötsligt hade fallit ner död på golvet:

"Vad var det som hände?"

Och till min stora besvikelse sa en av ambulanskillarna:

"Vi vet inte."

Det var ett svar som jag egentligen inte ville ha, men jag var i chock då jag kom inte på att säga något mer. Men då fortsatte han:

"Men det är allvarligt."

Varav jag svarade i chock:

"Naturligtvis vet jag att det är allvarligt", men det fattade jag inte.

På sjukhuset förlöstes min son Joel, och han skulle leva några timmar innan han halv fem-tiden dog på morgonen. Då frågade jag överläkaren som hade haft hand om min son:

"Vad var det som hände?"

"Vi vet inte", svarade han.

När sjukhusprästen kom upp till rummet på avdelningen där jag satt i min sorgchock och förtvivlan ställde han också frågan:

"Vad är det som har hänt?"

Men jag hade inget svar att ge.

Masskjutningen i Örebro

Jag har tänkt på det här när det gäller masskjutningen i Örebro. Varför-frågorna har ställts gång på gång och svaret har oftast blivit att de inte vet, men istället för att acceptera det har en del spekulerat hej vilt i media och på olika forum och försökt ge egna svar. Då har allsköns konspirationer och teorier dykt upp som jag tror bara ställer till oreda i sorgearbetet. Ibland är det bra att svara: "Vi vet inte", och sedan acceptera det svaret. Både i den stunden och sedan för alltid om man aldrig skulle få ett svar. Det är faktiskt en läkedom i sorgearbetet.

För min del fick jag senare veta att det berodde på fostervattenembolism som min fru och son dog av. Men varför-frågorna till Gud la jag tidigt ner och det har jag mått bra av.

Det finns de som har anklagat Gud för vad som hände min fru och lille son. Nej, det var inte Gud. Det var något som hände i min frus kropp som orsakade katastrofen. Jag vet att båda två är hemma hos Jesus idag, och detta gör mig trygg.

Det finns också de som anklagar Gud för vad som hände i Örebro. Nej, det var inte Gud, för det var inte han som höll i geväret.

2025-02-12 13:46

Ämne: Skolskjutning, Mord, Örebro, Sverige, Aktuellt, Nyheter, Våld, Risbergska komvux, Sorg, Sorgearbete | Kategori: Skolskjutning

---

1 kommentarer

Lars-goran Marklund - 12/02-25 19:02
Tråkigheter händer men för sin egen skull ska man gå vidare. Låt inte sorgen kväva din själ. Att älta sorg blir till slut depression. Att be kan göra processen kortare. Gud tager och giver samma fader han dock bliver. Trösta alla människor som sörjer Käre Jesus Kristus.
Bra

---

Kommentera

Alla kommentarer modereras. Antal tecken kvar: 340