Guds tröst till Israel: En teologisk reflektion över Jerusalem och församlingen

LÄSARMEJL - Alla åsikter är skribentens egna.

I denna artikel utforskar Sigvard Svärd Guds tröst till Israel och församlingen, med fokus på den judiska identiteten och betydelsen av Jerusalem. Han framhäver vikten av att förstå Bibeln som en enhetlig helhet, där både Gamla och Nya Testamentet har sin plats. Genom att citera profeten Jesaja betonas Guds budskap om förlåtelse och hopp, särskilt i tider av kris och konflikt. Sigvard uppmanar läsarna att be för Israel och erkänna den andliga kopplingen mellan det jordiska och himmelska Jerusalem, vilket ger en djupare förståelse för Guds löften och den framtida frälsningen.

Hela Bibeln är att lita på. Att skilja på tillförlitligheten mellan GT:s hebreiska text och NT:s grekiska, vilket faktiskt förekommer även i s.k. väckelsekristna sammanhang – är inget annat än utslag av högmod; att anse sig förstå bättre än Bibeln själv. Den som sätter sig till doms över skrifterna i NT, och påstår att det finns inslag av grekisk vishetslära/gnosticism – särskilt i Judas brev, riskerar att föra in tvivel på både sin egen och andras tro/frälsning. Men jag påminner även om det försåtliga som det svängs med, i att kritisera Bibeln allmänt och NT i synnerhet – för att vara för ”folkenkelt” i sitt språkbruk och tunt rent litterärt. Utifrån dessa åsikter/tolkningar, tar man sig för att söka ”förbättra”/”förhöja” värdet, via ett – som man förfäktar – mer akademiskt-teologiskt och ”intellektuellt” språk.

Arameiska, som i sig dock inte förringas, brukades som vardagsspråk i Galileen (vilket från 1000-talet f.Kr. verkar ha trängt ner från Syrien i sydöst, genom folkgruppen arameer). Även Jesus med sin uppväxt i Nasaret talade vanligtvis arameiska, och troligtvis kändes Petrus igen, inte endast på viss klädsel, utan också på sitt arameiska språk (”galileiska”). På ett liknande sätt hade grekiska via Syrien och Dekapolis nått in i sydöstra Galileen (öster om Jordan). Om Jesus som Människosonen (sann människa) också talade grekiska, vet vi inte. Men vid ingen situation då Jesus hade kontakt med/talade med hedningar, anslutna till judendomen eller inte, framgår det av evangelierna att han använde sig av tolk. Som Guds son (sann Gud), talade naturligtvis Jesus alla jordiska och himmelska (änglars) språk (1 Kor 13:1)

JUDAFOLKET

Jesaja som levde och verkade som Guds profet/språkrör på 700-talet f.Kr., var jude/israelit. Och med det fastställt, så har vi att tala om judar/israeliter som ett Guds utvalt ”evighetsfolk” i tiden – under GF:s/GT:s tillblivelse och framåt mot NF/NT. Detta av Gud utvalda folk; hans egendom, är det fortfarande med samma ansvar och tyngd. Men då, för längesedan, mitt bland kringboende hednafolk, t.ex. kananeer, anakiter, amalekiter, moabiter och filisteer – skulle de stå i heligt verk för Gud; avskilda för gudstjänst.

I boken som bär hans namn heter det i kapitel 40 och inom verserna 1-8 (övers. Svenska Folkbibeln 2015 – samt att om inget annat anges är grekiska grundtexten i NT – vidare har jag valt fet stil varje gång uttrycket tröst i någon mening förkommer i bibelordet – och läs nog så att skillnaden mellan mina instick [hakparenteser] och själva bibeltexten väl hinner uppfattas):”Trösta, trösta mitt folk!, säger er Gud. Tala till Jerusalems hjärta och förkunna för det att dess vedermöda är slut, att dess skuld är försonad, och att det fått dubbelt igen [en framtida verklighet] av Herrens hand för alla sina synder […] Hör någon säger: ´Predika! Och en annan svarar: ´Vad ska jag predika?´ […] Gräset vissnar, blomman faller av [bilder på människan/det mänskliga], men vår Guds ord [och löften] består för evigt.”

Det var i främsta rummet judafolket, Guds eget folk, som Jesaja tänkte på när han ställde frågan: ”Vad ska jag predika?”, och svaret av Gud löd: ”Trösta, trösta mitt folk.” Ett dilemma för närvarande är problematiken: det ohyggliga krigets följder mot den palestinska terrororganisationen Hamas i Gaza. Våld och död, särskilt när barn blir offer, är alltid liksom omöjligt att bortförklara eller försvara, oavsett bakomliggande orsaker. Men vårt heliga uppdrag som bibeltroende kristna, är att under bön tala välsignelse över Israel, folket och området – samt tala frid över Jerusalem, staden och alla som bor där. Bibeln framställer inte sällan Jerusalem jordiskt/historiskt samt himmelskt/evigt, som vore det något gudomligt levande; ett ”väsen”, en ”brud” – med ande, kropp och själ. Hur var det skrivet i stycket ovan: ”Tala till Jerusalems hjärta.”

EN HIMMELSK STAD

Det som framkommer i Bibeln är att Jerusalem har som stad sitt ursprung och sin förebild i himlen. Hör hur det låter i Gal 4:25-26 där det jordiska Jerusalem först framställs med sina flera brister, bl.a. som en ofri kvinna/en slavinna, för att därefter peka hän mot en fri och helig ”stad”: ”Men det himmelska Jerusalem är fritt, och det är vår moder.”Denna stad var något att se fram emot. Jämför med hur Abraham under sin färd mot det jordiska löfteslandet (Kanaan), ändå hade klart för sig landets och dess ”huvudstads” svaghet, och därför i tron sträckte sig framåt mot något bättre: ”I tron lydde Abraham när han blev kallad att dra ut till ett land som han skulle få i arv, och han gav sig i väg utan att veta vart han skulle komma. I tron levde han i löfteslandet som i ett främmande land. Han bodde i tält med Isak och Jakob som var medarvingar till samma löfte, för han väntade på staden [polin] med de fasta [det finns inget ord i grundtexten för ”de fasta”, utan är en tolkning] grundvalarna [themelius] vars byggmästare och skapare är Gud.” (Hebr 11:8-10) Parafrasen The Message tolkar det till ”eviga grundvalarna”. Nya Levande Bibeln är inne på samma tolkningslinje: ”Abraham så nämligen fram emot att få bo i staden som är byggd på en evig grund, den stad som har Guds själv till arkitekt och byggmästare.” Åkesson översätter versen: ”Ty han väntade en stad, som har grundvalarna, vilkens byggmästare och upphovsman är Gud.” Här anar jag att Åkesson inne på ett spår som förefaller sunt. Om man knyter an till Gud och hans löften (se vers 9) blir det säkert. Det fasta är alltid Gud. Det fasta är alltid Guds löften (epangelias). I The New Bibel Commentary framställs det hela som ”supernatural fulfilment” (övernaturlig uppfyllelse). Något som gäller för alla Guds löften. Ska nu citera några äldre ytterst erkända kommentarer och handböcker på svenska, och väljer då att för läsbarheten förenkla språket och stavningar.

GUDS LÖFTEN

Bengels Gnomon (grek. ung. ”kunskap”) från 1877 lutar åt en skillnad på tält och stad i inom Guds löftessvär inför framtiden/evigheten: ”[En stad] Som grundvalar har, vilket icke är händelsen med tält.” Schlatter uttrycker det i sin bibelkommentar från 1906: ”Men framför sig i fjärran skådade han en grundfast stad, som vilade på orubbliga grundvalar, och icke misströstande och modfällda utan in i döden förlitade sig på löftet.” Starke skriver i sin handbok från 1876: ”…ty dessa grundvalar äro 1) Guds eviga rådslut, 2 Tim. 2:19; 2) Kristi förtjänst och återlösning, Hebr. 2:9; 3) Guds rättfärdighet, sanning och oföränderlighet, Jak. 1:17.” Och Olshausen presenterar i sin kommentar från 1855, utifrån Abrahams gudomligt-profetiska tänkande; likt pricken över ett i: ”…ty Abraham hade ännu inte hört något om en ”stad” (om det jordiska Jerusalem lika lite som om det himmelska), utan upptar däri genast den ifrån Abrahams tid ända till Kristus skedda – utvecklingen av löftet.” Gud är löftenas Gud. Och Gud är sina löften. Det är ingen orimlighet att teologiskt ge luft åt denna tolkning: Gud, hans ord och hans löften är som ett trefaldigt mönster/fönster, likt Fadern, Sonen och den helige Ande.

Vidare i det frälsningens under som skedde genom Jesus (och nu tas även hednakristna med i bilden) – så var man redan på sätt och vis kommen dit, men ändå inte (Hebr 12:22-23): ”[…] vi har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, till änglar i mångtusental, till en festgemenskap och församling av förstfödda som har sina namn skrivna i himlen, till Gud är som är allas domare och till andarna av rättfärdiga som nått fullkomningen. Ni har kommit till det nya förbundets medlare, Jesus, och det renande blodet som talar starkare än Abels blod [som flöt ut på marken i syndafallets följder – och efter lustgårdens (Edens/Paradisets), sannolikt då jämt fördelat: himmelsk och jordisk på en gång – uppgående i enbart himmelsk natur].” Ersättningen av detta ursprungliga Eden/Paradiset, med lustgården i mitten: blev i himlen stadfäst som jordisk mark för Guds folk Israel, med plats för Jerusalem i centrum. Det kan med rätta utifrån den gudomliga utkorelsen uttryckas: ”Det heliga landet” och ”den heliga staden”, bara medvetenhet om det jordiska samtidigt blir erkänt.

DEN NYA SOM KOMMER

När vi läser om det himmelska Jerusalem, kommer småningom att ersätta det jordiska Jerusalem i Israel (tider och stunder vet endast Fadern som har bestämt dem, Apg 1:7), och då med frälsta och himmelskt förvandlade människor i starka tjänster enligt Jesus: ”Den som segrar [övervinner tidens sataniska motstånd och frestelser] ska jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han ska aldrig mer lämna det. På honom ska jag skriva min Guds stad, det nya Jerusalem som kommer ner från himlen, från min Gud, och mitt eget nya namn.” (Upp 3:12). Det existerar en andlig koppling mellan det himmelska Jerusalem och staden på jorden med samma namn. Båda är ”levande väsen” inför Gud, och då främst det himmelska (”det nya”).

Men Bibeln tar frågan om Jerusalem ett steg djupare/längre, vilket framgår av Upp 21:2, 9-10: ”Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner från himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man […] En av de sju änglarna med de sju skålarna som var fyllda med de sju sista plågorna kom och talade till mig och sade: ´Kom ska jag visa dig bruden, Lammets hustru.´ Och han förde mig i Anden upp på ett stort och högt berg och visade mig den heliga staden Jerusalem, som kom ner från himlen, från Gud.” Vi kan alltså studera staden Jerusalem i trefaldig mening: 1) Den heligt fullkomliga i himlen, 2) Den heliga men bristfälligt jordiska i Israel, 3) Den eviga (heliga) som både är Guds stad och Jesu brud.

INTE SOM BILEAM

I den politiska situation som råder, är det inte läge att som kristen vända sig mot Israel/judafolket, eller ens att ”kohandla” med fiendefolk till dem, för det blir att gå samma ärende som Herrens profet (i Guds tjänst trots att han var av hednafolk) vid namn Bileam. I stället för att fråga Gud om moabiterna, sökte han spåtecken och ”beblandade” sig med kung Moabs pengar, inför om han skulle förbanna eller välsigna Israel, eller omvänt. Några kvinnor (går inte att avgöra om de var judinnor eller moabitiskor) föll för hur Bileam synes ha ”glänst” i sitt övermod och sin dubbeltydighet, som det lyder i kontexten i 4 Mos 31:16: ”Det var ju de [kvinnorna] som efter Bileams råd förledde Israels barn till otrohet mot Herren.” Här ett par exempel till på profetens avsteg från sin kallelse som en Herrens profet, vilka tas upp som varningar i NT till troende, på två skilda ställen/församlingar i Mindre Asien, som lever andligt illa och farligt: ”Ve dem! […] de har kastat sig ut i Bileams villfarelse mot betalning.” (Jud 1:11) ”De [dessa orättfärdiga] har lämnat den raka vägen och gått vilse, de följer samma väg som Bileam, Beors son, som älskade orättfärdighetens lön.” (2 Petr 2:15)

Bileam vaknade ändå till (visserligen för sent för att undgå den gudomliga kritiken), som vi läser i 4 Mos 24:1-2: ”När Bileam såg att det behagade Herren att välsigna Israel [märkligt att han ens kunde tänka annat], gick han inte som förut bort och sökte efter spåtecken, utan vände sig mot öknen [där Israels barn var lägrat]. Och när Bileam höjde blicken, såg han Israel i sina läger efter sina [12] stammar. Och Guds Ande kom över honom.” Där har vi en intressant biblisk sanning: Att be för och välsigna (med inlagd förmaning) Guds folk Israel, utlöser en verkan av den helige Ande. För om man ser på Israel/judafolket med Guds ögon, så ser man hans ”ögonsten”; då förstås hur högt Herren håller av sitt folk (5 Mos 32:10-11): ”Han fann honom [Israel, sin son] i öknens land, i ödslig, tjutande ödemark. Han omslöt honom och tog honom i sin vård, han bevarade honom sin ögonsten. Som en örn väcker upp sitt bo och svävar över sina ungar, så bredde han ut sina vingar och tog emot honom och bar honom på sina fjädrar.”

TVÅDELAD TRÖST

Trösten/välsignelsen som profeten Jesaja skulle ge Israel i sin predikan, var tvådelad. Den hade för det första sin grund i något gott folket hade gjort. Nämligen en omvändelse från synd; från brott mot Gud genom avfällighet och genstridighet. Denna omvändelse skedde i trons förväg, liksom i den ännu dolda/ouppenbarade – men kommande upplevelsen av Jesus Messias (hebr. den smorde). Den förlåtelse och försoning som med Messias skulle ske, var att likna vid sådan tröst som när ett spädbarn tröstmättas vid famndia hos sin mor. Hör från vers 2 i texten: ”Tala [med ”behag”, hebr. ratsah] till Jerusalems hjärta och förkunna för det att dess vedermöda är slut, att dess skuld är försonad, och att det fått dubbelt igen av Herrens hand för alla sina synder.” Således, judafolket skulle inte tröstas av Gud, mitt under det att de levde efter sina egna begär; att de blev uppmuntrade/välsignade till att leva vidare i ett orättfärdigt tillstånd.

Nej, och den andra delen av trösten, kom första efter folkets omvändelse till Gud – som en efterrätt på en huvudmåltid. Så när Jesaja får höra av Herren, att han ska tala ”behagligt” (a. ö. ”ljuvligt”) till Jerusalem, då var det för att det på många sätt kostade oerhört mycket att vara ett omvänt folk till Gud. Israel/judafolket, skulle mitt i en kringliggande värld full av avoghet mot himlens och jordens skapare, gå mot strömmen och tjäna honom. Alltså, mitt bland de omgivande hedniska folken – var deras ansvarsfulla uppgift att stå till Herrens förfogande, som det unikt utvalda/helgade släktet.

LÖFTE OM LÖN

En sådan handling, ett dylikt förhållningsätt och ställningstagande, gjorde riktigt ”ont” till ande, kropp och själ – medförde ett högt lidande, innebar en slags tung sorg. Väckelsen till omvändelsen man varit med om, hade som mål att man skulle leva kvar i den, med och trots de konsekvenser som det medförde; med det förskräckliga motstånd det innebar. Men här kom således ”Guds tröst” med framtidslöfte (först då i en dold/ouppenbarad förvägserfarenhet av den kommande Jesus Messias/Kristus), om en härlig ”tröstelön”: ”Han [Mose] räknade Kristi vanära som en större rikedom än Egyptens alla skatter, för han hade sin blick riktad på lönen.” (Hebr 11:26) Lägg märke till hur NT för samman Mose och hebreiskans Messias (den smorde) i GT, med grekiskans Kristus (den smorde).

Men det visar bara hur hela Bibeln, GT och NT hör ihop, och i vissa lägen går helt in i varandra. ”Lönen”, som omnämns ovan, kan man förvänta sig bl.a. var (1) frihet ur Egyptens slaveri, (2) återupplevelse av Kanaan land som det gamla ”löfteslandet”, samt (3) den kommande Jesus Messias/Frälsaren. Jesus är Guds svar på synden i alla tider. Vid ett tillfälle beskriver han vad som skulle ske när Hjälparen, den helige Ande blivit sänd från himlen (Joh 16:8-9): ”Och när han kommer ska han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom. Om synd: de tror inte på mig.” Sålunda, hjälp av Anden åt både judar och hednakristna, att hålla sig till Herren – genom att se, höra och vara inbegripna i världens förlust.

JESUSFOLKET

Jesus kom från Gud/himlen till judisk miljö och religiös agenda, men det ”förstod” inte (kanske inte ville förstå) rabbiner, lagkloka, skriftlärda, fariseer eller folket i stort för den del. Jämför med Luk 7:31-34, där Jesus säger (liksom i himlens samlade namn): ”Vad ska jag likna människorna i det här släktet [judafolket] vid? Vad liknar de? De liknar barn [tonåringar] som sitter på torgen och ropar till varandra. Vi [gudasända profeter] spelade flöjt för er men ni dansade inte, vi sjöng sorgesånger för er men ni grät inte. Johannes Döparen kom [”den störste av profeter”], och han varken åt bröd eller drack vin, och då säger ni: Han har en ond ande. [Jag] Människosonen [”Profeten”] kom, och han [jag] äter och dricker, och då säger ni: Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare [judar i romersk tjänst som lurade till sig pengar med att ta ut för mycket i tullavgifter, jfr. Sackeus, Luk 19] och syndare!”

Och om vi flyttar över från den judiska gudstron i GF/GT; den mosaiska lagen och den väntan på Messias kommande, till NF/NT, och den kristna gudstrons mottagande av Kristi frälsande nåd i tro och liv; d.v.s. till Guds folk: den hednakristna församlingen. Då gäller egentligen samma verklighet och samma hållning rörande synd, frälsning och tröst – även om det finns skillnader, eftersom Israel är ett gudomligt utvalt ”folkslag” på jorden (ett ”jordiskt rike”), medan församlingen är utsedd av Gud som ett ”hemligt” vapen, för att i himlarymderna proklamera och stadfästa Jesu seger främst över den onda andevärlden, även om den goda änglavärlden också genom församlingen skulle få (som det heter i Studiebibeln sid. 97 IV): ”[…] möjlighet att öka sin kunskap, att få en fördjupad insikt i Guds visdom.”

Det står ju också i 1 Petr 1:12b: ”Det budskapet har nu förkunnats för er genom dem som i den helige Ande, sänd från himlen, gav er evangeliet – ett budskap som änglar längtar att få blicka in i.” När Jesus talar om den apokalyptiska tiden i Matt 24:29, då kan vi dock inte utgå från att han hänvisar till andevärlden, exempelvis den onda, utan snarare om universum: ”Strax efter de dagarnas nöd ska solen förmörkas och månen inte längre ge sitt sken. Stjärnorna ska falla från himlen, och himlens makter [dynameis] ska skakas.”

TVÅ GUDOMLIGA SPÅR

Nå, det jag åsyftar är alltså två gudomliga spår. Ett som går utefter ”marknivå” och ett som går i den andliga dimensionen. Israel/judafolket är av Gud ”fött” och har materiellt placerats på utmätt/utstakat område. Ju mer synligt för Israel/judafolket, desto mer i överrensstämmelse med kallelsen och uppdraget. Men ju mer synligt för den hednakristna församlingen, desto längre bort från kallelsen och uppdraget. Församlingen har fötts andligt/ovanifrån, och bygger på ett Guds ”inomrike”. Se hur denna födelse inträffar på den dag, 40 dagar efter påskens uppståndelsedag, som kyrko- och väckelsehistoriskt kommit att kallas för: ”den första pingstdagen”. Inledningsvis, en lördag/sabbat när 29 dagar gått, kan man tala om det gudomligt ”gravida” tillståndet med ”födslovåndor”, som startar med att Jesus samlar lärjungarna inför sin himmelsfärd: ”Vid en måltid [sabbat] med apostlarna befallde han dem: ´Lämna inte Jerusalem utan vänta på vad Fadern har lovat, det ni har hört av mig. Johannes döpte med vatten, men ni ska om några [elva] dagar bli döpta i den helige Ande.´” (Apg 1:4)

Och i vers åtta fortsätter han, då de hade kommit upp på Olivberget: ”Men när den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” Varpå himmelsfärden sker, och det heter vidare i v.12-14: ”Då vände de tillbaka till Jerusalem från berget, som kallas Olivberget och ligger nära staden, en sabbatsväg [c:a en km] därifrån. När de kom dit gick de upp i den sal på övervåningen där de brukade vara [tänk kring ”rädslornas” sal efter Jesu uppståndelse, se Joh 20:19-29]: Petrus, Johannes, Jakob, Andreas, Filippus, Tomas Bartolomeus, Mattias, Jakob, Alfeus son, Simon seloten och Judas, Jakobs son. Alla dessa höll enigt ut i bön [”födslovåndets” tid] tillsammans med några kvinnor, Jesu mor Maria och hans bröder [de fyra hette Jakob, Judas, Josef och Simon, Jesu systrar levde troligtvis med egna familjer, jfr. Matt 13:55-56].”

ANDLIG FÖDELSEAKT

En av de gudomliga ”graviditetsdagarna” var de samlade till ett antal av 120 personer. Här kan man med rätta föreställa sig att både Jesu lärjungar och lärjungar som varit med och undervisats av Johannes Döparen ingick. Den andra lördagens/sabbatsdagens [Lagens/Torahns] natt övergå i söndag, och evangeliets nåd- och frihetstid bryter in. Allt är sig likt och ändå inte. Det är samma gamla övre möteslokal, och ändå inte (jfr. med hur den gamla Metodistlokalen på Azusa Street i Los Angeles var sig lik efter Andens nedslag 1906). Och den gudomliga ”födelsen” utlöses: ”När pingstdagen kom var de alla samlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. Alla fylldes av den helige Ande och började tala främmande språk, allt eftersom Anden ingav dem att tala.” Och i samma ögonblick var Guds/Jesu församling född.

FÖRSAMLINGEN

Hur många judar (och inflyttade hedningar) som befolkade Jerusalem för att fira pingsten/skördefesten eller uppleva staden, har vi inga siffror på. Men när dånet från Andens nedslag hördes, drogs dessa till platsen nedanför den ”övre salen”, och där uppifrån kom den glada och högljutt tungomålstalande lärjungahopen/den första Jesus-Messias/kristna församlingen ut genom dörren.Efter en stark teologisk och historisk predikan av Petrus till den stora folksamlingen, bl.a. med orden (Apg 2:36): ”Därför kan hela Israels folk veta säkert att denne Jesus som ni korsfäste [praktiskt utfört av den romerska ockupationsmaktens soldater], honom har Gud gjort till både Herre och Messias.”

Därpå står det skrivet (2:37-42): ”När de hörde detta högg det till i hjärtat på dem, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: ´Bröder, vad ska vi göra?´ Petrus svarade dem: ´Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn [i Guds smordes den korsfästes namn], så att era synder blir förlåtna. Då får ni den helige Ande som gåva. Löftet gäller er och era barn och alla dem långt borta [judar som hedningar], alla som Herren vår Gud kallar. Med många andra ord vittnade han och vädjade till dem: ´Låt er frälsas från det här bortvända släktet!´ De som tog emot hans ord döptes [man kan utgå ifrån att Johannes Döparen alltså själv var döpt när han döpte Jesus, och att på samma sätt hade Jesu ordnat med dop åt sina 12 första lärjungar], och antalet lärjungar [vilket de benämndes direkt som] ökade [a. ö. ”lades till” efter grundtextens prosetethesan, a. ö. ”så ökades församlingen”] på den dagen med omkring tre tusen. De [lärjungarna/församlingen] höll troget fast vid apostlarnas undervisning och vid gemenskapen, brödsbrytelsen [säkerligen både kärleksmåltider Herrens måltid] och bönerna.”

TJÄNST I ANDEN

Och den hednakristna församlingen tjänar Gud i Anden. Studera förebilden Jesus efter dopet i vatten och den helige Andes uppfyllelse (Luk 3:21-22), hur han både blir ledd av Anden och verkar i Anden: ”Uppfylld av den helige Ande återvände Jesus från Jordan och leddes av Anden omkring i öknen”. (4:1) Vidare: ”I Andens kraft återvände Jesus till Galileen, och ryktet om honom gick ut i hela området.” (4:14) Och när Jesus därefter ska delta i Nasarets synagoga med textläsning och öppnar profeten Jesajas bokrulle, så händer det – att upp kommer Jes 6:1, och som det lyder där: ”När han öppnade rullen, fann han stället där det står skrivet”: Herrens Ande är över mig, för han har smort mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig att utropa frihet för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.

Alltså, i Anden och med Anden, tjänar församlingen Gud i Jesu namn för den totala mänsklighetens frälsning, som det är tecknat i Jesu missionsbefallning före hans himmelsfärd (Matt 28:18-20): ”Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: ´Åt mig har [av Fadern] getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut [i och med Anden som jag] och gör alla folk till lärjungar! [M.a.o.] Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla att som jag har befallt er [att hålla]. Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut [min återkomst].´” Till detta utsändande hör då, som Paulus uttrycker det: ”Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror, juden först men också greken.” (Rom 1:16) Det var också i den ordningen Paulus missionerade.

ISRAELS LAND

Men (fortsättning på tidigare): Det är inte så att Israel saknar andlig historia; saknar forntida Guds underverk, eller är utan det i nutid och inte heller blir utan det i framtiden. Men uppgiften för judafolket här i tiden, är att bygga synligt/materiellt/fysiskt. Det rör sig om ett Guds ”utomrike”. Lyssna till några bekräftande bibelavsnitt, först i GT: ”Jag ska låta ditt [Israel] lands gränser gå från Röda Havet [Egypten] till filisteernas hav [nordväst utefter Medelhavet upp till Libanon] och från östra öknen [Arabiens] till floden [rätt norrut upp till Eufrat], för jag ska ge landets invånare i er hand och du ska driva bort dem från dig. Du ska inte sluta förbund eller dem eller deras gudar. De ska inte bo kvar i ditt land. Annars kan de få dig att synda mot mig. Om du tjänar deras gudar blir de en snara för dig.” (2 Mos 23:31-33) Jämför också med 1 Mos 15:18-21, 5 Mos 1:7-8, 11:24, Jos 1:4, 15:1-4, 1 Kung 4:21,24-25, Jes 27:12-13, också om dessa Israels gränser.

Första gången Guds rike är utskrivet i GT ihopfört med Israel finner vi i 1 Krön 29:10-13, d.v.s. Gamla förbundets synliga rike: ”[Kung] David lovade Herren inför hela församlingen. David sade: ´Lovad är du Herre, vår Fader Israels Gud, från evighet till evighet! Dig, Herre tillhör storhet och makt, härlighet och glans och majestät, allt som finns på jorden. Ditt, o Herre är riket, och du har upphöjt dig till ett huvud över allt, och i din hand är kraft och makt. Din hand kan göra vad som helst, stort och starkt. Så tackar vi dig nu, vår Gud, och lovar ditt härliga namn.´”

GUDOMLIGT FÖRBERETT

Slår man ut landets geografi från början [Kanaans land], likvärdigt med dess kommande storlek, då framträder bilden av en snarlik fyrkant. Det ligger där, med sina ”fyra hörn”, evigt bestämt från urminnes tider – som en ”grund” för något ”andligt” kommande: nämligen på ”en ny jord” (1 Petr 3:13).Jag kan inte i detta hejda att mina funderingar går till Johannes Uppenbarelsebok kapitel 21 med dess beskrivning av, det småningom ”nedflyttade” himmelska Jerusalem, och särskilt då hur väl den kommer att passa in på Israels totalt geografiska domän. Hör (v. 10-17): ”Och han [ängeln] förde mig i Anden upp på ett stort och högt berg och visade mig den heliga staden Jerusalem, som kom ner från himlen, från Gud. Den hade Guds härlighet, dess strålglans var som den dyrbaraste ädelsten, som kristallklar jaspis. Staden hade en stor och hög mur med tolv portar, och vid portarna fanns tolv änglar.

Där var också namn inskrivna: namnen på Israels barns tolv stammar. I öster fanns tre portar, i norr tre portar, i söder tre portar och i väster tre portar [inget problem med det, utifrån som det heter i vers 1: ”och (Medel)havet fanns inte mer”]. Och han som talade till mig hade en mätstång av guld för att mäta staden och dess portar och dess mur. Staden bildade en fyrkant [min kursv.] och var lika lång och som den var bred. Och han mätte den med mätstången till tolv tusen stadier [kan vara symboliskt, annars 230 mil]. Dess längd och höjd var lika [kubiskt]. Han mätte också dess mur till etthundrafyrtiofyra [ca 70 m, om ej symbolik gäller] alnar efter människors mått, som också är änglars.”Hela den nuvarande ytan för landet Israel, behövs för att ge plats åt det himmelska Jerusalem. Grunden är lagd från evighet för att staden ska stå där i evighet. Det talas sedan inte mer om Israels nation med landsgränser (se Upp 21:22-27, 22:1-6).

ETT ”INOMRIKE”

När Jesus började sin verksamhet förde han samman Guds rike och det evangelium – han själv var kärnan och stjärnan i, och som det är skrivet: ”Efter det att Johannes [Döparen] hade blivit fängslad kom Jesus till [hem) till Galileen och förkunnade Guds evangelium. Han sade: ”Tiden är inne och Guds rike är nära. Omvänd er och tro evangeliet!” (Mark 1:14-15) Nu skulle Guds rikes andra (Nya förbundets) sida presenteras, som det lyder i Luk 16:16: ”Lagen och profeterna [Torahn] hade sin tid fram till Johannes. Sedan dess förkunnas evangeliet om Guds rike [den Nytestamentliga], och alla uppmanas enträget att komma in.” Denna ”nya” sida av Guds rike, är ett ”inomrike”. Hör från Luk 17:20: ”Då Jesus blev tillfrågad av fariseerna [i sin oförståelse av något mer] om Guds rike skulle komma, svarade han: ´Guds rike kommer inte så att man kan se det med ögonen. Ingen ska kunna säga: Se, här är det, eller Där är det. Nej Guds rike är mitt ibland er [jag är riket]”, eller som annan översättning ger: ”Guds rike är inom er”.

Hur var det Jesus sa till den samariska kvinnan (Joh 4:23-24): ”Men det kommer en tid, och den är redan här, när sanna tillbedjare ska tillbe Fadern i ande och sanning. Sådana tillbedjare vill Fadern ha. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.” Vi märker hos Jesus att det är något mer som ska komma, trots att det redan är. Det går att ana som en övergång, inom Guds nya sida av Riket. Vid en tidpunkt frågade lärjungarna Jesus vad en viss liknelse som han använt hade för betydelse (Luk 8:10a): ”Ni har fått nåden att förstå Guds rikes hemligheter.” Vad var det som ännu väntade fast det redan fanns? Jo, den helige Andes utgjutande på pingstdagen och den hednakristna församlingens ”födelse”. Och därmed Guds rikes kommande med makt: ”Jesus sade till dem [folket och sina lärjungar]:´Jag säger er sanningen: Några av dem som står här ska inte smaka döden förrän de fått se att Guds rike har kommit med [den helige Andes] kraft [ann. övers. ”med makt”].”

I HIMLARYMDERNA

Lyssna till Guds ord genom Paulus: ”Jag den allra minste av alla heliga, har fått denna nåd att predika evangeliet om Kristi ofattbara rikedom för hedningarna och att upplysa alla om planen med den hemlighet som från evighet har varit dold i Gud, alltings Skapare. Nu skulle Guds vishet i sin väldiga mångfald göras känd genom församlingen [den universella och de lokala församlingarna] för härskarna och makterna i den himmelska (epuraniois) världen.” (Ef 3:8-10) Två andra översättningar har orden: ”Nu skulle härskarna och makterna i himlarymderna genom kyrkan få kunskap om Guds vishet i hela dess mångfald.” (Bibel 2000) – ”[…] för att Guds vishet i dess rika mångfald genom församlingen skulle bli kungjord för makterna och myndigheterna i himlarna.” (Hedegård)

Och bekräftelse ges av följande: ”För även om vi [församlingen] lever i världen, strider vi inte på världens sätt. Vapnen vi strider med är inte köttsliga utan har kraft från Gud att bryta ner fästen. Ja, vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som reser sig mot kunskapen om Gud. Vi gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus” (2 Kor 10:3-5). ”Till sist, bli starka i Herren och i hans väldiga kraft. Ta på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot djävulens listiga angrepp. Vi kämpar inte mot kött och blod, utan mot furstarna, mot makterna, mot världshärskarna här i mörkret och mot ondskans andemakter i himlarymderna (epuraniois). Ta därför på hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot på den onda dagen och stå upprätt när ni fullgjort allt. Stå alltså fasta, med sanningen som bälte runt höfterna och klädda i rättfärdighetens pansar. Bär som skor på era fötter den beredskap som fridens evangelium ger. Ta dessutom trons sköld, men den kan ni släcka den ondes alla brinnande pilar. Ta emot frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord. Gör detta under ständig bön och åkallan och be alltid i Anden.” (Ef 6:10-18)

”PROFETISK FOLKLIGHET”

När Jesus gick omkring och mötte människor i helg och vardag, gjorde han det i ”profetisk folklighet”. Han sågs både i folkvimlet och med någon enstaka person. Det kan vi hans folk och medarbetare också göra/erbjuds att göra. Att i Anden gå till den för stunden ”rätta” platsen, att i Anden för tillfället möta ”rätt” människa, i den ”rätta” tiden, o.s.v. – you name it. Förutberedda gärningar är ett vilsamt ord. Så låt titta tillbaka i den judiska historien, och på samma gång titta framåt till den hednakristna församlingen. Observera gärna med förundran Paulus dubbla anslag i Hebr 11:39-40: ”Och fast alla dessa [av judisk härkomst] hade fått vittnesbörd för sin tro [den dolda/ouppenbarade], fick de inte det som var utlovat. Gud hade nämligen förberett något bättre för oss [vi judafolk]; först tillsammans med oss [vi kristna] ska de nå fram till målet.” Evangelium om Jesus, den hednakristna församlingen och Andens verk, handlar om ett ”ovanifrån” perspektiv.

Här kryddar Paulus sin undervisning med att bekänna sig, både till sin judiska tillhörighet och sin evangeliska. Men han gör den markeringen, att Israel med sitt jordiska ”markanslag” [med Gud för hans GF-rike] i tiden: folket, lagen, landet, nationen, fysisk kamp mot fiendefolk – befinner sig i väntan inemot detta bättre: att förenas med den hednakristna församlingens ”ovanifrånliv” [Guds NF-rike] med slutlig seger över de onda andemakterna.

VISAR PÅ JESUS

Martin Luther fick en gång frågan av en ung präst: ”Vad ska jag predika? Martin svarade: ”Predika texter som driver Kristus.” Därmed, texter i Bibeln som visar på Jesus Messias/Kristus, som leder till Jesus, och som förklarar Jesus och hans frälsargärning. Och vad handlar då djupast sett Jesu död och uppståndelse från de döda – om? Jo, det framgår exempelvis klart av Matt 1:21: ”Hon [jungfrun Maria] ska föda en son och du [Josef] ska ge honom namnet Jesus [”frälsning”], för han ska [upprepat och fullständigt] frälsa sitt folk [Israel och den hednakristna församlingen] från deras synder.”

Frestelserna till brott mot Gud, att göra mot hans vilja, är en realitet för varje människa – ja, rent av även för den människa som en gång tagit emot Guds frälsning/försoning genom Jesus Messias/Kristus. Här får både Israel och den hednakristna församlingen som folk – räknas in. Synden lurar vid dörren (1 Mos 4:7). Satan är inte långt borta (Upp 12:9). Avfälligheten kan vara nära (2 Tim 4:10a). Den som står må se till att inte falla (1 Kor 10:12).

Här följer två profetiska texter om Jesus i GT som förklaras och bekräftas i NT. Den första (Luk 1:76-79) handlar om Johannes Döparen tjänst: Och du, barn, ska kallas den Högstes profet, för du ska gå före Herren och bana väg för honom. Du ska ge hans folk [judafolket och församlingen] kunskap om frälsningen, med förlåtelse för deras synder genom vår Guds barmhärtiga kärlek. Så ska en soluppgång från höjden besöka oss, för att lysa över dem som sitter i mörker och dödsskugga och styra våra fötter in på fridens väg. Den andra texten är Luk 2:29-32, och beskriver hur den (gamle) rättfärdige och gudfruktige Simeon – som väntade på ”Israels tröst” – upplevde den helige Andes ledning, så till den grad, att han kom till templet i Jerusalem, just på minuten i tid/på klockslaget – då Josef och Maria bar in barnet Jesus: Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid, så som du har lovat, för mina ögon har sett din frälsning som du har berett inför alla folk: ett ljus med uppenbarelse för hedningarna och härlighet för ditt folk Israel.

JESUS OCH JOHANNES

Och jag tänker också på vad vi läser i Joh 1:29 om Jesus och kusinen Johannes vid ”dop- och utsändningsfloden” Jordan: ”Nästa dag såg han Jesus komma och han sade: ´Se Guds Lamm som [genom att ha gjutit sitt blod] tar [renar från/bär] bort världens synd.” I sammanhanget med bilden av Jesus som Lammet, finns det en annan bild i GT på syndens försvinnande, nämligen det som (något dolt) visas på i 3 Mos 16:5-26 – och vi har här en häpnadsväckande profetisk och helig symbolik: ”Av israeliterna församling ska han [Aron, Mose bror] ta emot två [geta]bockar till syndoffer […] Sedan ska han ta de två bockarna och ställa dem inför Herrens ansikte, vid ingången till uppenbarelsetältet. Aron ska dra lott om de båda bockarna: en lott för Herren och en lott för att ta bort synden. Den bock som lotten bestämmer åt Herren [illustration på Jesus Kristus som försonar inåt mot Gud, det himmelska/heliga som orenats, jfr. Hebr 9:23-24: ”Alltså måste avbilderna av det som finns i himlen renas med dessa medel, men de himmelska tingen själva renas med bättre offer än så. Kristus gick inte in i en helgedom som är gjord med av människohand och som bara är en bild av den verkliga helgedomen. Han gick in i själva himlen…”] ska Aron föra fram och offra som syndoffer. Men den bock som lotten bestämmer för att ta bort synden ska ställas levande inför Herrens ansikte, för att försoning ska bringas genom honom [också illustration på Jesus Kristus]. Och sedan ska han sändas i väg ut i öknen för att bort synden [denna bock, detta väsen, är dubbel i sin funktion:

(JESUS OCH DEN ONDE)

(1) Den symboliserar hur Jesus med mänsklighetens synd går in sitt Getsemane-”ödemarkslidande” och död, jfr. Hebr 5:7: ”Under sin tid i köttet ropade han högt under tårar när han bad och vädjade till den som kunde rädda honom från döden, och han blev bönhörd och fri från sin ångest.”

(2) Det är Djävulen, och pekar på att mänsklighetens synd även försätter djävulen till en för honom förnedrande ”himlarymds-ökenexistens”, men som också särskilt verkar ha öknen som fysisk ”uppehållsplats” för sitt ”skallerormande”, jfr. Matt 4:1: ”Sedan fördes Jesus av Anden ut i öknen för att frestas av djävulen…”.Här handlar troligtvis om Negevöknen i Israel som skådeplats. Samma dubbla sätt [andevärlden och fysisk öken] gäller, då det rör sig om onda andar, se Matt 12:43:”När en oren ande har farit ut ur en människa, går den genom [”himlarymds-ökentrakter”] och söker efter en viloplats men finner ingen…”].

När Aron har fullbordat försoningen för helgedomen, uppenbarelsetältet och altaret [genom bl.a. den första bocken ”åt Herren”] ska han föra fram den levande bocken. Och Aron ska lägga båda händerna [två händer/bockens två väsensnaturer] på den levande bockens huvud och bekänna över honom Israels barns alla missgärningar, alla deras brott och alla deras synder. Han ska lägga dem på bockens huvud och sända i väg den ut i öknen genom en man som hålls redo för det [i NT, kan den gåtfulle mannen sannolikt vara Johannes Döparen]. Bocken [hebr. ez azel] ska bära allas missgärningar på sig ut i ödemarken, och man ska släppa bocken ute i öknen […] Och den som sände i väg bocken för att ta bort synden ska tvätta sina kläder och bada sin kropp i vatten [kanske en profetisk utsaga om att Johannes Döparen själv var döpt, innan han döpte Jesus]. Därefter får han komma in i lägret [”utanför lägret”, citeras i Hebr 13:1 som förebild till det utanförskap som Kristus och hans trogna får lida].

Om kristenheten idag enbart hänvisar till ”åt Herren” i sin tro på Jesus och t.ex. i lovsången, och inte tar med synden som måste ”upp på bocken” – har den ju inte som en skuldtyngd ”träffat” Satan. Häri saknas en sida i nutida s.k. lovsång. Den andliga kampen lyser med sin frånvaro. Orden av Jesus i Luk 10:18 är en verklighet vi har att ta ställning till: ”Han sade till dem [de sjuttio lärjungarna]:´Jag såg [från segerparkett] Satan falla ner från himlen [till ”syndabock”] som en blixt.” Orden av Paulus i Rom 16:20, talar ett tydligt språk i sammanhanget: ”Fridens Gud ska snart krossa Satan under era fötter. Vår Herre Jesu Kristi nåd vare med er.”

SATANS ÖKADE SKULD

När vi blir förlåtna vår synd mot Gud genom Jesus Kristus, när den vi befrias från den – blir den samtidigt en förstärkt börda för djävulen. Människans borttagna synd blir den onde till ökad last. Satan är aldrig glad, annat än viss skadeglädje. Främst är han vred, då varje förlåten synd – ligger som en förbannelse på hans huvud. Djävulens tillsynesvinster genom vår synd mot Gud, är inget annat än dyrköpta Pyrrhusvinster. Varje Herrens syndanåd till oss, fyller på vår fiendes skuldtyngd. Bibeln säger att Gud, för sin del, kastar vår synd i glömskans hav, och inte mer kommer ihåg den. ”Vem är en Gud som du, som förlåter [oss] vår skuld och inte tillräknar synd hos dem som är kvar [håller sig till Herren] av din arvedel? Han håller inte kvar sin vrede för evigt [över vår synd], för han har sin glädje i nåd [åt oss]. Han ska förbarma sig över oss igen [och igen, och igen…] och trampa på våra missgärningar [jfr. 1 Mos 3:15, om hur Jesus ska söndertrampa Ormens huvud]. Huvudskalleplatsens (Golgatas) nedtryckta törnekrona på Jesus är en segertrofé, men motståndaren har inte ”huvud” för någon krona. Du ska kasta alla deras synder i havets djup” (Mika 7:18) , eller Jes 43:25: ”Jag, är den som utplånar dina brott för min egen skull, dina synder minns jag inte mer”, eller 1 Joh 1:8-9: ”Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.”]

SYNDABOCKEN

Guds förlåtelse av vår synd, den borttvättade och glömda, medför motsvarande ”surt” i Drakens förlustbägare. Han som fick oss via förförelse att synda, får ”tillbaka” synden. Ungefär: synden straffar sig själv. Det är inget oävet att använda sagan från 1300-talet om flickebarnet rödluvan och vargen som kuriosa bildspråk. Vargen lurade rödluvan som gick med mat till sin sjuka mormor. Han åt upp mormor först, lade sig i hennes säng, och när rödluvan kom, åt han upp henne också. Men så kom jägaren, och han skar upp magen på vargen – tog ut mormor och rödluvan, och fyllde innandömet med stenar. Dessa stenar gav en sådan tyngd, att vargen inte kunde röra sig utan dog. På samma vis vinner djävulen inga framgångar via hur vår synd blir förlåten. Snarare faller vår förlåtna, och av Gud glömda synd, tillbaka på ”Vargen” som en ökad syndabörda.

”Syndabocken” förstärks i sitt demoniska tillstånd. Som personifierat väsen är han Azazel. Men det förekommer andra namn med annan utgångspunkt bara, exempelvis i Upp 9:11, då onda andar beskrivs: ”De hade stjärtar och gaddar som skorpioner, och i stjärten låg deras makt att skada människorna i fem månader. Som kung över sig hade de avgrundens ängel, som hebreiska kallas Abaddon [”fördärvet”] och på grekiska Apollyon [”fördärvaren”]. Ska man då synda för att få förlåtelse, och på det viset förstärka djävulens skuldbörda? Nej, lika lite som vi ska synda, därför att Guds nåd är större än enstaka eller tillfälliga brott mot honom. Synda på nåden är inte att rekommendera, och inget att bruka i missionssyfte.

BOCKHUVUD

Getabocken synes alltså föreställa den onde i Bibeln, och ligger med det till grund i katolsk-germansk och asa-nordisk folktro för Julbocken, som i ondska vaktar på julklapparna – antingen för att de inte ska bli utdelade till barnen; i varje fall inte av någon annan än bocken själv, med sina onda avsikter. Inom det sataniska Church of Satan, har getabockshuvudet ”Baphomet” med horn, sin upprinnelse i just en bergsgetabock på Moabs höjder. Enligt en pentagramlogga, är denna bock en symbol för egocentrerad och stark ockult makt. Satan är människans ego. Egot är Satan. Ju större ego, desto mer Satan. Högsta målsättning är att egot och Satan, till slut inte ska gå att skilja åt. Detta verkar förståndets ”överhettning” och besatthet är nära. För ingen människa har i egen kraft förmågan att ta makten över ”Bocken”. Kontentan blir att man både i sitt inre och rituellt, böjer på nacken och niger för ”Syndabocken”.

JUBEL OCH VE

Se t.ex. hur det ur-historiskt beskrivs om honom: ”[…] och den store draken, han den gamle ormen som kallas Djävul och Satan och som förleder hela världen, kastades [ut ur det inre himmelska] ner på jorden [dock i fortsatt översinnlig dimension] och hans änglar kastades ner med honom. Och jag hörde en stark röst i himlen säga:´Nu tillhör frälsningen och makten och riket vår Gud och väldet hans Smorde, för våra bröders åklagare är nerkastad, han som dag och natt anklagade dem inför vår Gud. De övervann honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord, de älskade inte sitt liv så högt att de drog sig undan döden. ´Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem! Men ve dig du jord och hav, för djävulen har kommit ner till er i stor vrede, eftersom han vet att hans tid är kort.” (Upp 12:9-12)

Och i världens slutfas, innan Gud skapar nya himlar och ny jord där rättfärdighet bor, pågår den onda andevärldens sista attack mot Guds folk: ”De [av Satan förledda människor] drog upp över hela jordens vidd och omringade de heligas läger [där de gudstroende samlats] och den älskade staden [Jerusalem]. Men eld kom ner från himlen och förtärde dem. Och Djävulen som hade förlett dem kastades i sjön av eld och svavel där också vilddjuret och den falske profeten är. Och de ska plågas dag och natt i evigheternas evighet.” (Upp 20:9-10)

TVÅ JÄMFÖRELSER

Angående när Jesu stryker ut synd och att det slår tillbaka på den onde, så väljer jag att lyfta in två olika jämförelser (ej likvärdiga med föregående, enbart svagt bildmässiga). Först orden till lärjungarna som Jesus sände ut att predika om Guds rike (Matt 10:12-13): ”När ni kommer in i ett hus, så hälsa det. Om huset är värdigt ska er frid vila över det, men är det inte värdigt ska er frid återvända till er.” Den andra jämförelsen, handlar om våra böner, att de inte endast tas emot av Gud i himlen – utan faktiskt sparas där för kommande retur till jorden, oavsett om vi fick önskade bönesvar i för oss skarpa lägen eller inte (Upp 8:1-5): ”När Lammet [Jesus] bröt det sjunde sigillet, blev det tyst i himlen i omkring en halvtimme. Och jag så de sju änglarna som står inför Gud, och de fick sju basuner.Och en annan ängel kom ställde sig vid altaret med ett rökelsekar av guld. Han fick mycket rökelse att lägga tillsammans med alla de heligas böner på guldaltaret framför tronen [det vi läser här hör himlen till och ska inte i respekt för heligheten, göras till symbolritualer/sakrament i kyrkoliv]. Och röken från rökelsen steg från ängelns hand tillsammans med de heligas böner upp inför Gud. Och ängeln tog rökelsekaret [där rökelsen och bönerna blandats], fyllde det med elden från altaret och kastade ner det på jorden, och det blev åska, dån och blixtar och jorden skakade.” Håll även i minnet, som ännu ett exempel, att det dåliga i vårt liv som vi av Gud fått förlåtelse för – illadana handlingar och skumma miljöer vi vistats i – kan Gud ”erfarenhetsanvända” i vår tjänst för honom. Detta har jag flera gånger haft egen upplevelse av. Frimodighet parad med ödmjukhet är modellen/strategin.

OMVÄNDELSE

Det är svårt att i en följdverkan här hoppa över Joh 3:16: ”Så älskade Gud världen [judar och hedningar] att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.” Det handlar om Jesus till 100%, inte att lyckas visa upp tro på Jesus till 100%. I fullt mått står Jesus där som frälsaren åt alla som säger ja till honom. Men utövandet av Jesu lärjungaskap, blir aldrig mer än en skuggbild av Jesus. Men en kristen har, med den helige Andes bistånd, i uppdrag att söka leva ett Kristusliv; ett liv i Jesu efterföljd/ett lärjungeliv, som det tecknas i 1 Petr 2:21: ”ni ska följa i hans fotspår”. Som kristna/ett Jesusfolk, är vi kallade att med ande, kropp och själ uttrycka och spegla den form av ”gudstjänst” som kännetecknade Jesus; att leva ett avskilt och heligt liv mitt i världen. Men tillnärmelsevis som vår Mästaren blir det inte.

Som för Jesus, när han var här i tiden, är ”vårt hemland” (politevma) himlen (Fil 3:20). Vårt sätt att leva, vår ”poli-tik”: beslut, etik, moral, vanor, hållningar, ståndpunkter, regler; m.a.o. det ”polisi-ära” – hämtar vi ovanifrån – genom den helige Andes stöd och ledning. En kristens uppdrag, är att mitt i tillvaron av otro och gudsfrånvändhet, gå mot strömmen: tro på Guds ord och leva efter det. För som det är skrivet i sista meningen av inledningstexten till detta studium: ”vår Guds ord består i evighet”. Men det kostade på för Jesu att gå ”sin väg”, och i efterföljd gå ”hans väg”.Det är inget lättvindigt. Ett bibelinspirerat sätt att leva, medför många problem/svårigheter, förakt, smälek och förföljelse.

APOSTLATRÖST

Förkunnelsen: ”Trösta, trösta mitt folk”, har i högsta grad fog för sig. När den i Apostlagärningarna 11 omtalade väckelsen i det hedniska Antiokia pågick, bestämde sig den ”judekristna” församlingen i Jerusalem, att skicka en ”själavårdare” dit. Nämligen Barnabas (arameiska), med dubbel betydelse: ”profetians son” eller ”trösten son”. Lägg märke till hur det profetiska och det tröstrika förs ihop med varandra. Om grekiskan ges utrymme, så skrivs namnet: cheir barnabas, och betydelsen är ”apostelns hand”. Så underbart det låter! Vilken skillnad mot den argentinske fotbollsspelaren Maradonas falska ”Guds hand” (mål med vänster knytnäve) i Mexiko-VM 1968. Och hade det som hände i Antiokia inträffat idag, är risken betydande att någon pastoralteologisk ”förhandlare” – hade sänts av sitt samfund: med syfte att tona ner så att inte övriga kristenhet skulle behöva skämmas, inför att det eventuellt kan ha uppstått karismatiska överdrifter eller teologiska påhitt.

Ta in vad som skrivs: ”När han [Barnabas] kom dit och såg vad Guds nåd hade gjort, blev han glad och uppmanade dem alla att hålla sig till Herren av hela sitt hjärta. Barnabas var en god man, fylld av den helige Ande och tro. Och en stor skara fördes till Herren.” (v. 23-24) Det kan konstateras att begreppet tröst i grekiskan grundtext (paramythia), och uppmuntran (paramythion) och positiv lärande förmaning (paramytheomai), tangerar varandra. Precis som i judafolket i GT fick höra varma och ljuvliga ord från Gud, efter att de omvänt sig från sin avfällighet. Så får även Jesusfolket idag höra Herrens tröst när de gör hans vilja. Det är när vi kristna lever ut tron mitt i samhället, med det motstånd, försakelse och lidande det innebär – som de gamla orden från GT hörs: ”Trösta, trösta mitt folk!” I sin ”bergspredikan”, Matt 5:4, tar Jesus upp temat om tröst åt dem som kämpar trons kamp mot otrons motstånd, och mot Fiendens frestelser till uppgivenhet över att inte kunna leva ”fritt”, likt de utan tro: ”Saliga är de som sörjer, för de ska bli tröstade.” Jesu undervisning här, handlar inte i första hand om sorgen efter förlusten av en anhörig eller nära vän. Utan alltså om ”sorgligheten” som kan uppstå i hjärta och sinne då man ”behöver” avstå något; då man inte ”kan” leva som vem som helst.

Tyvärr existerar det bland oss kristna idag, en relativitetskultur, som nästan ifrågasätter förkunnelse, om att det inte är självklart att leva efter ”sitt hjärta”; utan eftertanke bestämma livets färdriktningar – och vad man kan ta till sig från det världsliga smörgåsbordet.

AVSKILT FÖR HERREN

Till Israels barn sa Herren i 3 Mos 20:24: ”Jag är Herren er Gud, som har avskilt er från andra folk.” Och det heter vidare i 5 Mos 27;9: ”Var stilla och hör Israel! Idag har du blivit Herren din Guds folk.” Just här kan det också vara av stort värde att citera Jes 63:9 om Guds förhållande till sitt folk Israel, då för längesedan – då det mänskligt sett var tung och svårt att gå med Gud: ”I alla deras nöd var ingen verklig nöd, hans ansiktes ängel frälste dem. I sin kärlek och medömkan återlöste han dem, han lyfte upp dem och bar dem ständigt i forna dagar.” Orden ”ingen verklig nöd”, får vi hantera med varsamhet. För när vi, i och utifrån vår tro, erfar stor nöd av något slag, kan pratet om att ”det ordnar sig”/”Gud är nära”/”Jesus är med dig” – bli som dräpande okänslighet och som hån. Men samtidigt var det för Israels barn sant, och är som ett löfte till oss kristna idag – att Herren i alla lägen vakar över oss, och samverkar allt till de bästa (Rom 8:28).

JESUS I GF/GT

”Hans ansiktes ängel”, är i GF/GT en av flera uppenbarelser, metaforer, förebilder, ”överskridningar” till och samgående i NF/NT – av, om och på Jesus. Jämför med Stefanos i NT, ”den förste martyrens” upplevelse inför det väntade martyrskapet: ”Men fylld av den helige Ande lyfte han sin blick mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus som stod vid Guds högra sida [som ”hans ansiktes ängel”], och han sade: ´Se! Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.´” (Apg 7:54-56) Och i ett långt framtida scenario i GT, beskrivs hur profeten Daniel får vara med om, en i ämnet talande syn: ”I min syn om natten så jag, och se, en som liknade en människoson kom med himlens skyar. Han närmade sig den Gamle och fördes fram inför honom [som ”hans ansiktes ängel”]. Åt honom [av Fadern] gavs makt och ära och rike, och alla folk och stammar och språk ska tjäna honom. Hans välde är ett evigt välde som inte ska ta slut, och hans rike ska inte förstöras.” (Dan 7:13-14)

”Hans ansiktes ängel”, handlar sålunda inte om en särskilt utvald och respektingivande ängel i den av Gud skapade änglavärlden. Utan om Sonen, både närmast av alla inför Faderns ansikte vid tronen, och Faderns ”ansikte utåt”. Hebreerbrevets författare uttrycker det så här: ”Sonen är utstrålningen av Guds härlighet och hans väsens avbild, och han bär allt med sitt mäktiga ord. Och sedan han fullbordat en rening från synderna sitter han nu på Majestätets högra sida i höjden.” (Hebr 1:3, men läs gärna hela kapitlet. I Gezeliis bibelverk från början av 1700-talet (del 3, NT), heter det i en kommentar till ”hans ansiktes ängel frälste dem”: ”D. ä. Kristus, Guds evige Son, vilken Fadern har sänt i världen, och därför kallas han ängel [”utsänd”, min anm.].” Se som en sansad jämförelse hur det anförs i breven till var och en av Uppenbarelsebokens sju församlingar, med dess helige Ande-sända och tillsatta herdar/föreståndare: ”Och skriv till ängeln för församlingen i…” Föreställ dig i ärendet, som en förlängning, om än på tunnare andlig nivå så klart: församlingsföreståndaren som också en Guds ”ansiktes ängel”. Pröva att tänka hela sträckan ut, hur den av Gud tillsatte (”sände”) huvudledaren för en församling – man eller kvinna, ”speglar” Guds väsen och ”upprepar” hans ord i församlingen. Profetiskt för min syn, framträder en församling i apostolisk anda – som direkt hämtad ur Apostlagärningarna. Den mänskliga bristens negativa effekt känner vi till och känner igen, men det utesluter inte gudomlighetens mål med församlingen. Det är inte den kristna människan som är församlingens arkitekt och byggmästare.

LÅTA SIG FÖRVANDLAS

Jag håller fram Israel/judafolket, som utgörande det folk i min studietext, som i ett första skede åsyftas av de två folken. Mer behöver inte sägas om det. Så i fortsättningen låter jag i överförd mening, den hednakristna församlingen ensam var textens föremål. Därmed: Till församlingen riktar Paulus genom Anden detta i Rom 12:1-2: ”Därför uppmanar jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga gudstjänst. Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av ert sinne [ert tankeliv] så att ni kan pröva vad som är Guds vilja: det som är gott och behagar honom.” Intressant att det engelska fotbollslaget Liverpools förre tränare, tysken Jürgen Klopp, på sociala medier har avgett vittnesbördet: ”Jag tror på Gud. Jag tycker att fler människor borde pröva vad Jesus har att ge. Jesus är en fantastisk guide i livet som vi får som gåva.” Om sin lojalitet som fotbollstränare och kristen säger han: ”Att jag är kristen är inte ett problem i sig, utan problemet är snarare att jag som kristen också unnar andra att ha framgång. Allt handlar inte om mig och mitt.”

KOMPENSATION

Ja, det kostar faktiskt på att man i många avseenden som kristen, en Jesu lärjunge, får anledning att leva och agera annorlunda. Att det inte är bibliskt naturligt att liksom göra det man själv vill. Det kan alltså betyda att avstå: ”vad kroppen begär, vad ögon åtrår, vad högfärden skryter med”, som är tecknat i 1 Joh 2:16. Jesus är vårt stora och unika föredöme i att göra Guds vilja. Visserligen bad han till Fadern i Getsemane om att slippa det ofattbara lidandets väg, men endast, som han formulerade bönen: ”om det är möjligt”. På grund av att Jesus var lydig, ända till döden, till döden på ett kors (förstå mig rätt här: Jesu gärning är inte begriplig mänskligt sett, den är ofattbar i sin gudomlighet), så kan vi läsa: ”Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som är över alla namn…”. (Fil 2:9) Fadern kompenserade honom – tröstade honom med en fullkomlig och evig seger. Som det också heter i Jes 53:11-12: ”Genom den möda hans själ har utstått får han se och bli tillfreds. Genom sin kunskap förklarar min rättfärdige tjänare de många rättfärdiga, och hans bär deras skulder. Därför ska jag ge honom de många som hans del, och de starka ska han få som byte, eftersom han utgav sitt liv i döden och räknades bland förbrytare, han som bar de mångas synd och gick in i överträdarnas ställe.” Det kommer på visst sätt igen i Apg 2:38, riktat till de ännu ej frälsta: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den helige Ande som gåva.” Nästan som en kompensation – en tröst, samt försmak av det himmelska; en pant på arvet, en skatt.

NÄR ANDEN KOMMER ÖVER

När Guds Ande kommer över mig, en ofullkomlig lärjunge, men fast det ändå händer då och då – så förlorar jag visserligen inte kontrollen helt, vid t.ex. tungotal med uttydning, eller vid syner, uppenbarelser, visioner, förståelse av Ordet, eller vid tilltal om att ”sändas iväg” på uppdrag. Nej, det gudomligt ”profetiska”, gör sig liksom underdånigt mig som profeterar (1 Kor 14:32-33). Men någonting händer med mig inombords. Kan vara likt en röst, ett tryck, en rörelse, ett uppflöde som vill ut – och det som då sker, går utöver mitt mänskliga förstånd. Det himmelska tränger igenom. Men allt ska prövas, och öppenhet för analys efteråt är inget nederlag hos/för ”profeten”.Däremot är en slags överprövning att gå för långt, ungefär som att först gå från en lägre prövningsinstans till högre innan beslut kan fattas. Och att ställas inför styrelseutsedda ”profetprövare”, ligger utanför Bibelns sunda undervisning. För vem bedömer i så fall profetprövaren, eller om de är en utsedd grupp. Alla de som är samlade har att medverka i prövandet, som det är tecknat i 1 Kor 14:29: ”Två eller tre profeter ska tala [vid mötestillfället], och de andra ska pröva det som sägs.” Det hör också till, att allt annat som framförs i t.ex. en gudstjänst: predikan, sång, bön, nattvardssätt – prövas, samtidigt som närvarande prövar sig inför det som presenteras/erbjuds. Men själva Ordet bedöms inte. Det är bibelordet som ska tillåtas bedöma.

PREDIKAN I AVVÄGT LÄGE

Det är i detta läge som predikantens predikan har budskapet: ”Trösta, trösta mitt folk…” Om församlingen i Jerusalem, som genom förföljelse hade varit med om en svår tid, men som trots det ”levde i gudsfruktan” – står det i Apg 9:31: att ”den växte genom den helige Andes tröst och stöd.” Och det är så, att i spåren av upprepad omvändelse och tro, samt tilltro till Guds ord – som en följdverkan av det offret/på det pågående offret: 1) Faller Guds Ande, 2) Fortsätter Anden att falla. Jag tror inte på den glättiga församlingen, inte heller på de starkas församling. Men jag tror inte heller utifrån Bibeln, på de försiktigas/de svagas församling eller på den bristfälliga.

Däremot tror jag på de troendes församling och på de tröstades. En samling av människor som tröstats efter omvändelsen med den helige Andes uppfyllelse och närvaro, i ett pågående verk. Tänk på den allomfattande tröst som presenteras församlingen i Korint (2 Kor 1:3-7) ”Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Far, barmhärtighetens Far och all trösts Gud. Han tröstar oss i all vår nöd så att vi kan trösta dem som är i nöd med den tröst vi själva får av Gud. Liksom Kristi lidanden flödar över oss, så överflödar också genom Kristus den tröst vi får. Om vi är trängda, är det för er tröst och frälsning. Om vi blir tröstade, är det för att ni ska få den tröst som ger kraft att uthålligt bära samma lidande som vi gör. Och vårt hopp om er står fast, eftersom vi vet att ni delar vår tröst liksom ni delar våra lidanden.”

FÖRUTSÄTTNINGEN

Ska man ändå inte synda för att få anledning att be Gud om förlåtelse, och därmed ha Guds tröst att se fram emot? Nej, och avfällighet, som jag levde i under åren 1963-1968, är inget chansa med. Döden/djävulen var efter mig. Jag kunde omkommit i mer än en trafikolycka eller händelser i berusat tillstånd. Att jag under alla de fem åren bar stilett, kunde mycket väl ha inneburit våldsbrott med fängelse som följd. Märkligt nog var jag på plats under Pingströrelsens sommarkonferens i Nyhem 1966, men tältade i ytterområdet ovanför en liten bäck – på den kulle som kallades för ”syndens backe”. Vi var flera avfällingar som höll till där, bl.a. vuxna barn till pastorer, missionärer och äldstebröder. Både väckelselängtan och hatkärlek till tron blandades där, med sus och dus. Men visst var det så att Gud också sökte sina förlorade får, och även fann en och annan under en veckas kvälls- och nattmöten.

Minns för egen del att jag en kväll, i nonchalant klädsel och stil, tog mig in i det fullsatta mötestältet, och under det att predikanten talade, gick jag gången fram mot talarstolen. Väl framme svängde jag dock höger och drog mig ut igen. Jag var inte färdig med avfälligheten; eller om man säger: synden behöll makten över mig. Det tog en del tid, och mycket illa och farligt kom att hända – och än värre kunde ha inträffat om inte Guds beskydd i kärlek varit aktiverad över, om och kring mig. Men sedan 23 september 1968, lever jag i Guds tröst genom förlåtelsen jag fått, och genom den helige Andes liv och nådegåvor. De tre Nyhemsveckorna -95, -96, -97, var situationen en annan.

ANNORLUNDA

Läget hade blivit högst annorlunda. I förtroende hade konferensledningen överlåtit åt mig att, förbereda och organisera – och med hjälp av flera stycken i förväg tillfrågade pastorer och församlingsledare, leda förbönen nedanför talarstolen i mötesavslutningarna – för dem som kom fram vid inbjudan. Det är ”väckelsefolket”/”väckelseförsamlingen” som blir tröstad av Gud. Den kristna församling – som inte håller på ”luras” med falska löften, utan som lever och verkar efter att varje människa behöver räddas från orättfärdighet till rättfärdighet; behöver frälsas från andligt mörker till himmelskt ljus – är alltid, enligt Bibeln, en framtidsförsamling.

Ta in Rom 15:4-6: ”Allt som skrivits tidigare är skrivet till undervisning, för att vi ska bevara vårt hopp och genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger. Må uthållighetens och tröstens Gud hjälpa er att vara eniga med varandra efter Kristi Jesu vilja, så att ni alla med en mun prisar vår Herre Jesus Kristi Gud och Far.” Denna sanning finns framlagd även i Fil 2:1-4: ”Om ni har tröst hos Kristus, om ni får uppmuntran och av hans kärlek, gemenskap i Anden och medkänsla och barmhärtighet, för då min glädje fullkomlig genom att ha samma sinnelag och samma kärlek och vara ett i själ och sinne. Sök inte konflikt eller tom ära. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Se inte till ert eget bästa utan också till andras. Var så till sinnes om Kristus Jesus var.”

VÄCKELSESÅNGER

Det är i ovanstående tillstånd av Guds heliga närvaro, s.k. ”födda” och närmast odödliga tacksamhets- salighets- och beslutssånger har blivit till. Sånggenrenkan betitlas som ”väckelsesånger”. Här ett exempel: ”Det byggs ett heligt tempel här på en syndfull jord. Det bär Guds egen stämpel, dess mönster är Guds ord.” (Segertoner 386:1) Och ett annat exempel: ”Pingstens under kan upprepas, Gud densamme är idag, samma kraft han vill dig skänka, som han gav på pingstens dag.” (Segertoner 375:2) Enskilda kristna och hela församlingar som är tröstade genom förlåtelse och uppfyllelse av den helige Ande, har både direkt och på sikt – förutsättningarna för bibliskt lärjungaskap och församlingsliv, med allt vad det kan komma att betyda för mission (yttre) bland folk i andra länder och för mission (inre) i närområdet och Sverige; hjälp till nödlidande och andra social insatser. Tänk på Psalm 23:4-5 i Bibeln, vilket hör hit, och sätt så in den i den andliga kampen i alla tider för Guds rike: ”Även om jag vandrar i dödskuggans dal fruktar jag inget ont, för du är med mig. Din käpp [shebet, till försvar och demonstration av makt; bevis på stamsläkt] och stav [misheneth, till stöd och vägvisande ledning; tecken för stamhuvud] de tröstar mig. Du dukar för mig ett bord i mina fienders åsyn, du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över.”

FÖRLÅTA OCH TRÖSTA

Vinna och vårda är två delikata engagemang förstås, men de hör ihop – och det apostoliska själavinnare-loppet är inte i fullföljt, förrän själavårdarens ”apostlahand” är med och passerar mållinjen. Bibeln poängterar i 2 Kor 2:5-8: ”Om en viss person har orsakat sorg, så är det inte mig [Paulus] han har gett sorg utan i viss mån er alla, för att inte säga för mycket. Det räcker med det straff han har fått av de flesta. Nu får ni i stället förlåt och trösta honom så att han inte går under [evigt förlorad] i sin djupa sorg. Därför uppmanar jag er att bemöta honom med kärlek.” Observera också vad Paulus skriver i 2 Kor 7:5-7: ”När vi kom till Makedonien fick vi ingen ro. Vi var trängda på alla sätt, utifrån av konflikter och inifrån av oro. Men Gud som tröstar de modlösa tröstade oss genom att Titus kom, och inte bara genom hans ankomst utan också genom trösten han har fått hos er [i församlingen]. Han berättade för oss om er längtan, er klagan och er iver för mitt bästa, och då gladde jag mig ännu mer.”

Alla tjänstegåvorna får underordna sig detta/inordna sig under detta heliga från Herren, vare sig rör sig om apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare (Ef 4:11). När det i en församling föreligger bestående behov av att höra tröstande predikan, ”ljuvligt tal”, ska inte orsaken går att finna i att man blivit liberalteologiska, tvivlare i tron eller utövare av synd – och att tröst syftar till att släta över. Utan beviset ska vara att verklig väckelse har ett pris. Vilket ska fortgå till Jesu andra tillkommelse. Drar samman trådarna med ett väckande bibelord (2 Kor 7:8-10), där Pauli sanna ”apostlahand” märks på flera sätt. Avslutningen är tröstande: ”För även om jag gjorde er sorgsna med mitt [förmanande] brev, så ångrar jag det inte nu. Först ångrade jag mig, för jag såg att brevet gjorde er sorgsna, om bara för ett tag. Men nu gläder jag mig, inte för att ni blev sorgsna utan för att sorgen har lett till ånger. Ni blev sorgsna så som Gud vill, och därför har ni inte tagit någon skada genom oss. En sorg efter Guds vilja ger en ånger som man inte ångrar och som leder till frälsning. Men världens sorg leder till död.”Med detta sagt, sätter jag punkt med: Biblisk väckelse utåt i världen och inåt i kristenheten, är först och främst: 1) Omvändelse från synd. 2) Fortsatt omvändelse från synd.

#Läsarmejl #Sigvard Svärd #Guds tröst #Israel #Jerusalem #Teologi #Biblisk reflektion #Judisk identitet #Profeten Jesaja #Nya Testamentet #Gamla Testamentet #Andlig koppling #Frälsning #Omvändelse #Löften #Himelskt Jerusalem #Jordiskt Jerusalem #Välsignelse #Bön #Kristendom #Profetisk litteratur #Gud

1 kommentarer

Lars-goran Marklund - 30/07-24 13:28
Man ska försöka vara positiv även när det blåser snålt. En tröst är Bibeln
❤️ Guds ord. Lyder man det är det en rätt väg.
Bra💥❤️👍

Kommentera